Springa på en tisdagkväll

medium_4146016291
photo credit: kaneda99 via photopin cc

För andra gången på två veckor var jag ute i löparspåret för att springa med min blivande sambo. Tanken är att det ska bli ett återkommande element i vardagslunken. Just idag så kändes det oerhört tungt, men jag hade ingen bra dagsform över huvud taget. Ont i knäna, ont i låren, ont i benhinnorna och till slut ont i korsryggen.

Tog mig flåsandes igenom ett pass på ca 3,7 km inkluderat en paus på ett utegym i Björkhagen där det blev lite olika övningar såsom marklyft, stående latsdrag, axelpress,bänkpress osv. Lagom slut på färden tillbaka var jag allt.

Rent spontant känner jag att löpning eller att springa är grymt jobbigt och m,est gör ont i dagsläget, men samtidigt vet jag att jag behöver komma i form och det kommer vara plågsamt i början. En måste ju starta någonstans och jag var för övrigt inte i någon toppform till att börja med när vi begav oss ut i spåret. Huvudvärk och trötthet plågade mig, men det kändes ju faktiskt bättre efteråt.

En resa har påbörjats och jag hoppas kunna vara med och springa några 10-km lopp till sommaren. Jag vet ju att jag kan gå emellanåt när jag gör en sådan grej. Söder runt, Midnattsloppet och Tunnelloppet är tre kandidater för anmälan. Vi får se hur det blir med det, men vore ju skoj att i alla fall genomföra ett lopp.

Jag har kört Blodomloppet och Bellmanstafetten förut, men de är på 5 km. Mitt rekord på milen är ca 53 minuter, men det var 15 år sen och 17 kilo sedan så jag misstänker att jag inte riktigt har den tiden i mig numer. Men med lite träning så kan det gå att komma under timmen i alla fall.

 

 

En titt i backspegeln

medium_2071871973
photo credit: GraceOda via photopin cc

Det är dags att se vad jag hade för mig en måndag för ca 5 år och för ca 10 år sedan. Nedanför klistrar jag in de inlägg som beskriver vad jag gjorde då. Ta en titt i backspegeln för att se vad som skymtar där.

Måndag den 16 mars 2009

Det är dags att styra upp tillvaron, det är tentavecka med allt vad det innebär. Efter som jag sov till klockan var 13.30 så är det än mer viktigt att jag får någon slags struktur på det hela. Jag tänkte att några listor på saker som ska göras kan hjälpa till lite.

Måndag: Måndagsmöte 17.00 – 19.00. Spåna på hemtentan lite mer, försöka strukturera upp hela projektplanen som jag ska hitta på.
Tisdag: Plocka ut viktigt ur presentationen, lite hållpunkter, så jag är förberedd och har det klart för mig. Sätta mig in i texten. Fortsätta med hemtentan och försöka få fram bra referenser i litteraturen och även egna reflektioner. Positivt och negativt med det jag gjort.
Onsdag: 09.15- ? Redovisning av Projekt. Arbeta pubkväll 17.00 – ? Hinner nog inte så mycket mer.
Torsdag: Försöka komma upp hyfsat i tid för att fortsätta med hemtentan. Försöka göra den så verklighetsbaserad som möjligt.
Fredag: Samma som torsdagen.
Lördag: Plugga vidare.. Stora tentafesten, jobba 19.00 – ?
Söndag: Försöka komma upp någorlunda. Slutföra hemtentan och försöka få iväg den till E-tuna så jag slipper åka dit.
Måndag: Inlämning senast 08.00 i Eskilstuna.

 

 

Måndag den 15 mars 2004

Det finns vissa ögonblick i livet som jag längtar efter. Det där som skakar om hela mig och vänder upp och ner på allt. Vet inte om det någonsin kommer inträffa. Om det ens är möjligt för någon som jag. Jag har hittills väldigt sällan känt nåt så genomgående och omskakande. Som skulle kunna få mig att vilja förändras på fem röda. Jag förstår faktiskt inte ens hur det skulle kunna hända. Jag kanske inte ens fattat det rätt, det kanske bara händer på teve.

Väldigt få saker kan få mig att totalt tappa fattning och bara börja agera. Utan tanke, utan säkerhet, bara med en vilja att bli bättre i en annans ögon, eller för att släcka ett begär. Inte bara lustens kroppsliga begär, utan även själens begär att få ingå i ett djupt samförstånd. Ett som sätter tydliga markanta spår i ens innersta väsen.

Det är här som jag skiljer mig från många. Fast jag vet att jag inte är ensam att ha denna längtan. Men i en värld som vår är det väldigt, väldigt svårt att nå en sådan nivå av känsloliv. Tragiskt kanske, men jag tror tyvärr det ser ut så lite. Vi får nöja oss med de små glimtar av detta som vi ser i en livstid. Jag tror det är detta som gör att filmer griper tag i en så mkt. De pekar liksom ut de små guldkornen. Hoppas att de håller hoppet vid liv, kanske vi då kan arbeta åt att nå dit lite mer.. istället för att stänga in oss i våra hårda skal.

Vilket verkar vara rätt vanligt. Nåt jag inte förstår är hur man efter att ha blivit bränd en gång, för all tid ger upp, bara för att risken att bli sårad igen finns. Jag menar, det är det väl värt? Eller gör det så ont? Jag kanske aldrig har blivit så bränd eller så har jag aldrig låtit nån göra mig illa. Men jag hoppas att jag en dag ska våga. För att leva såhär är inte det jag vill..

En dag.. ja, en dag..

 

Nya engagemang

medium_240473573
photo credit: deadoll via photopin cc

Eftersom jag festat två dagar i rad så är väl nivån sådär på mig denna söndag, har ändå fullt upp. Först så ska man ju vakna och bli levande igen. Sen så ska det gosas med katten, glo på paddan och teven. Blev lite skidskytte i sängen.

Sen tog jag mig till Stockholm efter en hel del prokrastinerande. Tog mig från Centralen till Slussen till fots och på bussen mötte jag upp en kompis som jag skulle på ett möte med. Blev introducerad till en ny grej som jag tänkt engagera mig i, ett väldigt bra engagemang enligt mig. Väldigt mycket att hålla reda på, men det blir nog bra.

Avslutade kvällen med att hänga i soffan. En lagom och skön söndag med andra ord.

Dag 15 – Mina drömmar

medium_6679261237
photo credit: WanderingtheWorld (www.ChrisFord.com) via photopin cc

Idag ska jag berätta om min relation till drömmar och kanske lite smått om vad de är. Drömma om saker är inte något som jag gör särskilt uttryckligen. Saker jag vill göra eller uppnå är för mig svårt att drömma om. Vad som är verkligt och inte har liksom satt mig i ett tillstånd där jag inte tyckt det varit mödan värt att drömma om saker om de upplevs som ouppnåeliga.

Låter som jag har en rätt negativ uppfattning om drömmar, men det är nog mer en realistisk syn på det hela taget. Jag anser inte att en ska drömma om saker en vill göra eller uppnå. Det är bättre att kämpa mot att uppnå mål och därmed uppfylla det som folk kallar sina drömmar.

Jag formulerar sällan mål eller drömmar som just sådana. Mer att jag arbetar på olika sätt för att nå dit jag vill utan att definiera det som en dröm. Tror jag sätter krokben på mig själv om jag sätter en så tongivande titel på något om jag kallar det för en dröm.  Sen inte sagt att jag inte har några drömmar, mer att jag inte funderar i sådana termer. Ungefär som att jag inte har några favoritsaker. Går liksom inte att välja en sak.

Sen är det väl ett sätt att skydda sig mot att bli besviken, att inte drömma för mycket. Eller drömma alls. Tyvärr lite så jag fungerar som person, missar säkert massa kul på grund av det. Men om jag skulle våga drömma så skulle jag nog drömma om att vara allt jag inte är: Orädd, obrydd, rätt och slätt någon slags supermänniska som alltid följer sina impulser och satsar stort oavsett vad det än handlar om.

Det är väl bara att jobba mot att bli en sådan person, finns ju vissa områden där det är mer akut, där jag lagt ner alla så kallade drömmar om att något ska ske, vilket gett ungefär den effekt en kan förvänta sig, klart inget sker.

Ville gärna ge några exempel på drömmar jag har, men jag tror jag hoppar över det. Behåller det för mig själv. Känns bättre så tror jag.

Hur får en ihop verkligheten?

medium_4040360452
photo credit: h.koppdelaney via photopin cc

En del dagar förundras jag av hur mänskligheten fungerar och agerar, får inte alls ihop det. Jag har en del insikt i olika frågor och kan förvisso se kopplingar och paralleller om hur det förhåller sig i verkligheten, men det är sällan tillräckligt för att få något ihållande bra grepp om saker och tings beskaffenhet.

Det är som under min utbildning till beteendevetare där det klassiska begreppet å ena sidan, å andra sidan blev något som jag blev bekant med. Det finns alltid flera sidor på ett mynt som en säger. Jag har förmågan att se saker ur flera perspektiv och även se fördelarna med båda sidor. Det är väl lite därför jag kan ha problem med att få saker att gå ihop i en bra lösning eller tankegång.

Verkligheten som vi uppfattar den utgår från våra erfarenheter och den tankevärld som vi har, självklart blir det konflikter och intressen som går isär. Ideologier som separerar, olika förutsättningar som skapar oförstånd för den andres situation. Detta gäller åt alla kanter och håll, höger-vänster, upp-ner, svart-vit osv.

Att de som är privilegierade i olika avseenden har ett sätt att se saker på som innebär att de inte upplever saker de tar för givet som ett problem är ett resultat av att ha en bristande förmåga att sätta sig in i andras situation och hänger förstås ihop med att de inte upplever saker som problematiska.

En vit person som inte blir utsatt för förtryck p.g.a. sin hudfärg kanske inte tycker det är så farligt att en kallar chokladbollar för n-bollar, medan den rasifierade ser det på ett helt annat sätt. Även personer inom samma grupp kan ha olika upplevelse av förtryck och se saken på olika sätt.

Problemet med allt det här är att det hela tiden blir den personliga upplevelsen som tar företräde. Självklart har det relevans i den enskilda personens liv, men i ett mer samhällsinriktat perspektiv så är det inte alls lika intressant. Det går inte att applicera alla individers upplevelser av saker på allt och alla. Därför måste vi se till strukturer, mönster och saker som före kommer mer än på det individuella planet.

Detta är vad jag försöker utgå från när jag funderar på saker jag stöter på i min omvärld. Jag blir ofta förstummad över hur människor inte kan se saker ur det här perspektivet, men en är ju sig själv närmast och det är enklare att förenkla än att komplicera.

Något även jag kan känna ibland. Men det jobbigaste är att det aldrig känns som en blir klar med sitt åsiktsförfarande. Går det ens att ha en åsikt utan att tvivla och gå vidare utan att börja ifrågasätta sig själv så fort en stöter på meningsmotståndare.

Hur får jag det att hålla ihop? Det är väl som de säger att en bygger sin egen verklighet utifrån de moraliska värden som känns mest angelägna för en själv, men det är fan inte lätt ibland. Det jag vill komma fram till är att världen är inte svart eller vit för mig, det är en jävligt grå sörja som ligger mellan de två ytterligheterna.

Detta gör att jag ibland blir lite hopplös när det blir en enda smarrig röra med åsikter och folk som tycker saker och så vidare. Det blir liksom inget konstruktivt, bara en massa massa tjafs. Hur ska vi någonsin kunna komma överens om vi hela tiden ska peka på allt som är åt helvete med andras åsikter. Självklart måste en få göra det, men lite mer förståelse och insikt i andras situation skulle inte skada.

Antingen förenklar man och ser svart och vitt eller så ser man alla nyanser däremellan vilket gör varje tanke till en bottenlös ocean av möjligheter som kan driva en till vansinne ibland, men samtidigt ges verkligheten en massa nyanser som jag nog inte vill vara utan.

Mestadels.