Världen brinner och vi gnäller, super och gör en massa annat som kan tyckas meningslöst i ett större perspektiv. Det är inte helt konstigt att det inte sker några större revolutioner i västvärlden. Vi har det rätt bra ändå, vi har köpt hela idén med det samhälle vi byggt och lever i de hjul vi fastnat i och som fortsätter snurra.
Självklart finns det kritik och en hel del ifrågasättande, men inte är det något som kommer leda till sånt som kan tyckas nödvändigt när man läser om alla hemskheter på nyheterna. Jag vill poängtera att jag är helt medveten om att en är sig själv närmast och att det är väldigt svårt att på ett psykologiskt plan ta in all hemskhet där ute. Men samtidigt så skriker mitt samvete ibland av allt jag ser runt om mig. Vad fan håller vi på med?
Som ett slags självförsvar så säger jag mantrat för mig själv, allting är relativt, allting är relativt.. och visst fan är det så. Jag ska inte behöva må dåligt och inte unna mig för att andra har ett helvete. Fascinerande att vi när det händer något närmare oss, läs branden i Bergslagen, plötsligt vill hjälpa till hur mycket som helst medan det är svårt att få upp samma engagemang för saker som sker längre bort från oss.
Ja, det är inte så lätt att samla ihop mat, kläder och så vidare och skicka till Långtbortistan, men jag gjorde ändå den parallellen eftersom det säger en hel del om den natur vi människor drivs av. Är ganska säker på att det finns ett psykologiskt begrepp för det hela, men jag kan inte komma på det.
Det är verkligen inte lätt att få ihop det i vår globaliserade värld. Mer kärlek åt folket, nog med hat och våld NU! Skaffa lite jävla PERSPEKTIV!
Bra skrivet!
Nelli Gonzalez Slizewska liked this on Facebook.