Being Michael Eriksson

Generell ångest, låg självkänsla och att vara en högkänslig person är saker som påverkar min vardag. Kanske har du någon gång undrat varför jag beter mig som jag gör och mycket går att härleda till detta. Självklart har mina erfarenheter i livet varit en stor del i det hela med. Kan ju utan tvekan säga att min låga självkänsla och problem med relationer har direkt koppling till det.

En stor del av mitt liv har gått åt till att försöka luska ut vad det är som gör att jag är som jag är, men egentligen så kanske det inte spelar någon roll. Egentligen kanske jag bara borde acceptera det som är.

Problemet är att det är lite som en berg och dalbana med kontrollbehov att hela tiden gå från bra en dagen, till att ha ångest och känna sig sämst den andra. Vad menar jag då med kontrollbehov? Jag har inte tillåtit mig själv att flippa ur förmodligen för att jag inte vill att folk runtomkring ska se ner på mig. Visst har jag kunnat tillåta att folk ser att jag mår dåligt, men inte har jag gjort saker som andra med liknande problem ibland gör.

En annan sak som är svårt för mig är att veta när jag mår så pass dåligt att det är okej att ”dra ner” andra med mina så kallade problem. För det är verkligen så att jag inte riktigt kan avgöra om min ångest har någon verklig förankring. Jag har ju egentligen inga riktiga påtagliga problem. Men jag antar att det är det som är problemet, att jag mår dåligt utan uppenbara anledningar. Sen att jag pendlar så oerhört, ibland kan minsta lilla grej få mig att börja tvivla på mig själv, medan andra dagar så är jag inte så brydd.

Den här inkonsekvensen är nog värst. Näst därefter kommer bristen på att komma till skott, det är förlamande. Jag tycker att saker är jobbiga och tänker för mycket vilket ofta leder till att inget händer fast jag har så mycket jag vill. Jag ger upp innan jag försökt.

Om jag kunde skulle jag suga ut all ångest och skit som gör mig handlingförlamad. Allt tvivel, all rädsla och osäkerhet kunde dra åt helvete och jag skulle bli en mycket lyckligare människa.

Ja, lite så är det att vara jag.. svårt att tro på sig själv, ångest över saker som relationer, att våga, ta plats i verkliga sammanhang där det betyder något. Jag har nog gömt mig mycket bakom min partypersona med. Han som är så kul och glad jämt, mår han så? Kan tänka mig att några får de tankarna, men det är nog personer som bara känner mig ytligt.

Avslutar med att säga att det är inget särskilt som hänt nu, ville bara dela med mig av en del som jag drar mig för att göra. Men iaf, så kan det vara att vara Michael Eriksson.

Dela

Facebook

Pinterest

Twitter

Linkedin