Att våga tro igen

3653038472_9f2f6580c5

Jag har under en rätt lång tid gett upp hoppet om någon slags kärleksrelation i mitt liv, av olika anledningar så har jag lagt ned vilket de flesta i mitt liv känner till. Jag vågar inte. Jag har bara sett problem, hinder och fått ångest av hela tanken på att försöka engagera mig i att hitta någon att starta en relation med.

Hade ett bra samtal med min kollega på lunchen idag där vi pratade om just det här med relationer och hur hon tacklats med sina problem och så berättade jag om bakgrunden och till mina och mina erfarenheter. Hon hade en hel del input som fick mig att börja tänka till.

Nummer ett om hur jag ser på mig själv i jämförelse med andra. Hur det påverkar och att jag liksom agerar allvetande och tankeläsare. Jag har redan i förväg bestämt vad som kommer ske och sägas och tyckas. Jag målar upp en bild som jag omöjligen kan veta stämmer. Delvis är det på grund av min dåliga självkänsla i sammanhanget, min konflikträdsla som gör att jag tar ut förlusten i förskott.

Tänk om jag istället för att avfärda möjligheter och se mig själv som opålitlig skulle våga satsa och tänka att vad är det värsta som kan hända? En annan viktig det är just det här med att prata med varandra och inte vara så rädd för att visa sina mindre positiva sidor. Jag tror att de senaste relationerna som jag varit på gång att starta har fallerat just för att jag inte släppte loss om man säger så.

Jag var för upptagen med att försöka hålla uppe någon slags fasad så det blev bara fel. Att våga berätta vad man känner och hur man tänker kan inte vara fel. Men just de senaste tjejerna som jag träffat har det liksom låst sig med på något sätt. Hur ska man kunna utveckla en bra relation om man inte pratar med varandra, på riktigt?

Jag är säker på att jag inte är den enda som har de här problemen, men det spelar ingen roll. Jag behöver ta tag i mig själv för vad är priset jag får betala för min rädsla och feghet? Jag har varit singel i 13 år och har inte utvecklat mig själv inom detta område alls egentligen.

En fråga jag fick var vad vill jag ha ut av det hela? Vill jag ha the whole nine yards med familj, villa och vovve eller vad? Jag kan liksom inte svara på det för jag har aldrig känt att det varit aktuellt i mitt liv. Så därför har jag aldrig utforskat det. Kalla det försvarsmekanism eller vad som helst, så är det bara. Jag vet inte och jag är snart 36 år gammal. Så för att kunna uppnå något så måste man ju kanske visualisera det.

Jag är inte en traditionell person av mig så det här med bröllop har liksom inte fastnat och jag är inte den där som vill göra som alla andra heller. Men däremot vet jag att jag inte vill leva ensam resten av livet. Jag vet att innan jag blev ”bränd”, eller vad man nu vill kalla det så var kärlek det enda jag tänkte på. Lite för mycket om jag ska vara ärlig. Men varför jag var tvungen att gå åt motsatta extremen och helt släcka lyset kan man ju fråga sig.

Nä, nu ska jag gå och sova, fast jag sov mellan 17-22 igår kväll så är jag nog trött igen. Får filosofera vidare en annan gång.

photo credit: Faith Hope Love via photopin (license)

5 tankar kring ”Att våga tro igen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.