Det var en gång en liten flicka som hette Astrid. Hon föddes natten den 28 oktober 2019 och nu ska jag berätta om kvällen innan fram tills dess att hon kom ut till oss. Utifrån mitt perspektiv förstås.
Låt mig tänka en stund. Måste liksom påminna mig själv hur det hela började. Linda hade gått över tiden två dagar och vi satt hemma med hennes mamma och såg på teve när de riktiga värkarna satte igång. Det var en söndagskväll så vi såg på Allt för Sverige. Jag och Linda fick ställa oss upp och jag gav hennes rygg en omgång medan hon andades igenom värkarna. Så höll vi väl på fram till midnatt någon gång.
Vi försökte lägga oss och sova, men det funkade inte så bra. Blev kanske en kortare stund sömn för Linda mellan några värkar och sen blev det för jobbigt. Jag själv kunde inte riktigt slappna av. Var liksom på min vakt och redo att ringa Förlossningen och taxi och allt på en gång. Men jag lyssnade noga på vad Linda ville eftersom hon var den som genomled värkarbetet.
Första gången jag ringde till BB var kl. 01.14 ocvh fick då veta att det var fullbelagt och att vi fick kämpa på hemma och avvakta hur det skulle fortskrida. Då hade det börjat bli rätt jobbigt. Så Alvedon och varmt bad blev det. Ringde in igen 01.40 och fick tyvärr inget bättre besked då. Sista samtalet blev 01.56 och då var det bara att konstatera att vi fick ta en taxi till Karolinska i Huddinge.
Jag ringde en taxi direkt efter det samtalet och den var väl här kanske inom tio minuter. Linda var ju i badet när jag ringde så hon kämpade med att klä på sig mellan värkar medan jag mitt i det förberedde med väskor och babyskydd och allt annat som skulle med. Lindas mamma hjälpte till så gott hon kunde.
Ja, in i taxin och iväg åkte vi. Tog inte så lång tid, men jag tror resan kändes som en halv evighet för Linda.Ho lyckades dock andas sig ur flera värkar i taxin, så det gick bättre än hon trodde innan. På slutsträckan in på uppfarten nästan till Förlossningen var marken som en puckelpist, det var nog inte så skönt.
Väl frame så gick vi in i entrén där och det var ju helt tomt, sånär på en person som vi trodde skulle möta upp oss. Men det var ju inte riktigt så. Fick ta hissen upp några våningar och där möttes vi av en barnmorska, uska och en läkarkandidat. In på ett rum och fixa med kläder och på med sjukhuskläder. Sen var det bara att köra. Från att vi kom in tog det 50 minuter så var hon ute. Linda gjorde precis som hon skulle och andades igenom värkarna. Med hjälp av lustgas.
Tyvärr blev det samma som med Elsa att moderkakan satt som berget och de fick efter att ha försökt få ut den i förlossningsrummet ta Linda till en operationssal och göra en akut operation för att få ut den. Oron fanns där även denna gång. Sitta där med ett nyfött barn och inte veta vad när hur? Rekommenderas ej. Sa det till Linda när hon åkte iväg till operationen att nu blir det inga fler barn. Vill inte behöva sitta där igen. Var väl lite halvt galghumor där, men ärligt talat så usch.
Efter x antal timmar så kom den nya barnmorskan och meddelade att nu var det dags att komma till uppvaket och få träffa Linda. Så skönt. Vi var kvar till på onsdagen och då tyckte alla att Linda mådde tillräckligt bra för att åka hem. Var fantastiskt att komma hem och se hur Elsa reagerade. <3
På den vägen var det. Odramatiskt och dramatiskt på en och samma gång. Nej, en förlossning är väl aldrig odramatisk.
