Körkort! Jag har äntligen tagit körkort

Körkort! Jag har tagit körkort. Jag förstår inte att det är sant. Tänkte berätta om hur det gick till när jag körde upp. Men först får jag väl redogöra lite för hur min historik ser ut. Jag är ju ingen kille som varit intresserad av motorer och att köra runt över huvud taget. Bara själva idén att jag skulle kunna köra bil har varit rätt främmande. Jag, köra bil? Nää. Alldeles för stor grej i min värld.

När mina jämnåriga killkompisar var helt besatta av moppar och dylikt runt 15 årsåldern, var jag mest ointresserad. Jag tror jag testade att köra på min pappas moppe en gång och det räckte för att jag skulle fatta att det inte var något för mig.

När det så var dags att börja fundera på att övningsköra och ta körkort så gjorde jag väl det mest av pliktkänsla. När man blir 18 år ska man ju ta körkort. Hade ju kunnat övningsköra från att jag var 16, men inte alls tänkt tanken. Så man kan säga att min motivation kom utifrån. Inte så mycket inifrån.

Efter att ha harvat runt på Tures trafikskola som låg vid klaffbron, gångavstånd från mitt gymnasium dit jag brukade gå efter skolan för att plugga teori i pärmar och köra med Ture själv. Finns säkert många som känner till och kommer ihåg den gubben. På den tiden var ju bilarna lite mer manuella än de är idag och jag hade jättesvårt med koppling och att hitta dragläget.

Detta tillsammans med min bristande motivation gjorde att jag gav upp. Lät det bero helt enkelt. Sen gick åren och när jag var runt 25 så fick jag för mig att nu är det dags igen, Minns inte hur tankegångarna gick, var väl lite att jag hade ekonomi som tillät och så som gjorde att jag kunde. Hur det än var så valde jag att köpa ett paket hos en körskola här i Södertälje. Körde privat med farsan på ledig tid för mängdträningen.

Det gick bättre med dragläget denna gång, kom så långt att jag körde lektionen där det är dags att göra vänster och högersväng. Jag hade lite problem med hur det skulle funka med växlingen i det momentet. Körläraren var på mig om det och jag kämpade med det. När jag körde med min pappa så gick det bra tyckte jag. Sen tillbaka till körskolan och där kom domen. Jag körde med kopplingen nere genom svängarna.

Tyvärr blev det här som en grej för mig. Särskilt när jag trodde att jag kunde och blev helt sågad av läraren på körskolan. När det som det var för mig var en väldigt stor grej att våga sätta sig framför en ratt och köra så blir små små motgångar till stora grejer. Jag kände mig absolut inte bekväm med tonen och attityden från den körskoleläraren.

Slutade med att jag la av och lät de kvarvarande körlektionerna och resten av paketet brinna inne. Nu kommer vi till det som nästan är värst med den här historien. Jag har utan att överdriva lagt mer än 50 000 kr på att ta körkort samt tagit mer än 50 körlektioner. Visst, det finns en förklaring till det, jag har börjat om flera gånger.

Ingen idé att hålla på och ha ågren över det dock, för nu äntligen har jag gjort det!

Efter att jag la av där 2004 så intalade jag mig under mer än 12 år att jag inte ville ha körkort. Jag behövde det ju inte. Var väl enklast så för mig helt enkelt. Att undvika det som ger ångest är ju ganska typiskt. Mot slutet på den perioden sa jag till mig själv och min omgivning att enda sättet för mig att ta körkort skulle vara en intensivkurs och att jag endast skulle göra det om jag fick familj och var tvungen att ha körkort.

Den inre motivationen fanns inte där, så jag inbillade mig att jag behövde yttre faktorer för att få den. På sätt och vis var det ju så i slutändan. När jag träffade Linda i början på april 2016 så blev det startskottet på den resa jag gjort nu. I våra planer för framtiden så ingick så klart ett körkort för min del. Så 11 mars 2017 satte vi oss på ytterligare en trafikskola och gjorde handledarutbildningen tillsammans.

Sen började jag med en dubbel smyglektion i april och fortsatte i juni med lite fler lektioner och privat övningskörning. Under semestern planerade vi en mini intensivkurs. Körde lite innan vår resa till Rhodos och lite mer efteråt. Sen gick pappa bort och vi blev gravida och livet hände. Jag tappade nog lite av motivationen så det rann liksom ut i sanden ett bra tag.

I mars 2018 gick jag riskettan som ingick i det paket jag köpte på den senaste körskolan, men någon körning blev det inte direkt. Jag trivdes inte helt och hållet med den körlärare jag hade där. Han var inte direkt uppmuntrande, undrade varför jag inte tog automat när jag uppenbarligen hade problem med växlingen. Suckade och frustade när jag inte förstod hans instruktioner osv.

Sen kom Elsa och vi fick lite annat att tänka på ett tag. Svårt att övningsköra med små barn med i bilen tänkte vi och sköt det på framtiden. Enda tillfället att köra var om vi hade barnvakt. Så det blev typ inget på ett bra tag sen. Nåt enstaka tillfälle bara. Hade planer på att få till en intensivkurs sommaren 2019, men jag drog ut på att ta tag i det tills det blev för sent.

Till slut så kommer vi till hösten 2020, då äntligen så bara sa jag till slut att nu får vi boka en intensivkurs så kör jag bara. Jag hade semesterdagar som var öronmärkta för detta tillfälle. Så i september köpte jag ett paket på 30 körlektioner och allt annat som behövs och i november körde jag varje vardag i två veckor. Nästan 3 lektioner per dag och teori mellan lektioner och på kvällar.

Utvecklades väldigt av den tiden. Men jag var inte helt redo den där dagen i november då jag körde upp första gången. Teorin satte jag på första försöket, 60 rätt av 65. Var väldigt nervöst men kändes ändå ok när jag satte mig och svarade på frågorna. Lättnaden var enorm när jag fick se resultatet när jag var klar.

Planen efter att besviket få lomma hem från Västerås efter denna intensivkurs var att boka en ny tid och fram tills denna övningsköra så mycket det gick hemma. Visste att det som gjorde att jag kuggade var att jag blev jättestressad av att göra fel och gjorde vissa fel som att jag inte hade backspeglarna rätt inställda.

Det började gå snett när instruktören bad mig svänga höger när vägen tog slut. Det kommer en korsning, jag börjar vela mellan menar han här eller inte och så chansade jag och svängde. Vilket inte var rätt så klart. Vägen tar inte slut pga. en korsning.

Efter det blev jag så stressad att jag tappade planering och allt annat så det var väl främst därför jag blev underkänd då. Men under sista dagarna innan den andra uppkörningen så befann jag mig mellan tvivel och ångest. Kan jag det här, det kommer inte gå, eller jo kanske.. allt beroende på hur jag presterade under den dagens övningskörning.

På den uppkörning som var nu i fredags då. Ja, jag var ganska nervös. Skakade lite lätt om handen och så. Hjärtat pulserade utom kontroll stundvis, i alla fall innan. När vi gick ut till bilen så tänkte jag väl nu kör jag bara så får det bära eller brista. Bra intro från instruktören som var väldigt tydlig. Ändå kunde jag inte sluta göra fel med växlandet. Han gav mig flera chanser.

Det som var skillnaden nu var i alla fall att jag höll mig cool och inte lät missarna gå ut över min generella körning. Då kunde jag planera bättre och visa att jag kan köra. Vi kom tillbaka till Trafikverket och så satt vi i bilen medan han pratade om hur det gått.

Det var inom ramarna, men… då tänkte jag att jaha, det blev en miss till då. han började gå tillbaka till det han sa innan vi körde iväg, typ att jag ska lyssna på bilen och ha balans. Det handlade så klart om min växling. Vi har en bensindriven bil, där kör jag oftast 2:an för att sen byta till 4:an. Vi körde nu en diesel som inte funkar riktigt likadant.

Men egentligen som han sa ute på vägarna när jag påpekade att det var skillnad och så, det är jag som kör. Han höll i alla fall en föreläsning om att jag måste lära mig att tolka motorljuden, ut och kör i helgen och växla från ett till två och tre osv. Inte hoppa över växlar

Sa till han att jag kommer åka ut och köra oavsett hur det gått. Då säger han de magiska orden, ja, du är ju godkänd alltså. Då fattade jag knappt något alls. Jag sa nåt om att äntligen efter 22 års väntan och han frågade men du har väl haft uppehåll, du är väl inte så trög. Ja, sa jag såklart. Sen tackade jag så mycket och gick ut och började typ lipa direkt.

Sen helt plötsligt var Linda där. Hon skulle ju hem och jobba efter att hon lämnade mig på provet. Stor kram och hulkgråt, kombinerat med okontrollerbart fnissande och jag fattar ingenting. jag kunde inte riktigt köra hem, så hon fick göra det.

Har inte blivit av att jag kört än, men det ska vi råda bot på vilken dag som helst nu. Ut och få ännu mer mängdträning och självförtroende att jag kan faktiskt köra på egen hand. Sjukt ofattbart ännu måste jag säga. Den ungefärliga rutten vi körde ser ni här nedan.

Har fått så mycket gratulationer och blommor och annat som jag är så otroligt tacksam över, tack tack tack!

Nu kommer våren!

Ja, nu ska våren anlända med värme och grönska. 13 grader igår och runt 10 grader hela den kommande veckan. Låter skönt tycker jag. Dags att börja fundera på att ta fram utemöbler och planera hur vi ska så våra inköpta grödor. Vi har luktärt, solrosor och lite ängsblommor. Först ska jag ta bort stubbar och rotsystem från våra f.d. buskar.

Sen ska vi köpa lite pallkragar och annat som gör att vi kan få lite kontroll på våra grödor. Flytta jordgubbarna dit och så lite nytt av annat där i. Låta hallonbuskarna sprida sig i rabatten, ska bli kul att fixa och dona här ute. Vill få ut allt ur förrådet så det kan bli ordning där igen. Ska bli kul att se hur trädgården ser ut när det är sommar igen.

De har grejerna på Rusta och de öppnade ju en ny igår ute på Wasa handelsområde. Vi kanske åker förbi och kollar om det är möjligt att gå in utan att trängas. Förmodligen inte då det är folk det handlar om och de brukar ju inte vara så smarta. Igår var det tydligen lång kö utanför. Kanske att det lugnat sig lite idag.

Ja, nu är det ju köra bil som vi ska fokusera på idag igen. Har kört varje dag sedan i fredags. Imorgon är den stora dagen som sagt. Vill så gärna att det ska gå vägen. Måste bara bestämma mig och göra det jag ska utan att krångla till det. Ja, imorgon vid den här tiden har jag kört upp och firar förhoppningsvis att jag har ett körkort.

Då kan jag ju åka ut och njuta av våren. Hälsa på hos folk eventuellt när vaccin och sånt klarats av. Åh, jag längtar.

Nu börjar det närma sig

Om lite mindre än en vecka ska jag köra bil i en cirka en halvtimme så pass bra att den som åker med i bilen anser att jag är värdig ett körkort. Uppkörning nummer 2 alltså. Som jag skrev för ett tag sen så är det en del press på mig nu. Det är väl egentligen ingen skillnad från tidigare, men det ställs mer på sin spets. Jag har inte alls kört så mycket som jag hade behövt eller velat under den här tiden sen jag bokade provet.

Men jag hoppas och vill tro att om jag bara tar det väldigt cool och fokuserar så ska det gå bra. Körde lite i onsdags och ska ut här strax igen efter att min syrra kommer och passar barnen. Jag är liksom stabil men med lite mindre stabila perioder när jag stressar upp mig av olika anledningar. Behöver hitta formen och självkänslan och självförtroendet där om en vecka.

Kommer ha fullt upp med att köra så mycket som möjligt närmaste veckan alltså. Har alltså kört onsdag, fredag och så idag lördag. Planen är att klämma in så mycket körtid som möjligt tills på fredag nästa vecka. Har fokuserat på att försöka läsa av trafiken bättre, ha en mer rörlig blick och hitta rätt i körbanan så jag inte svajar. Har även tränat mer på parkering, backa runt hörn, köra på motorväg, landsväg, stadstrafik.

Det jag kuggade på förra gången var att jag inte planerade och hade ett bra samspel med resten av trafiken. Vet att jag blev stressad när jag började göra misstag och att det påverkade min körning. Allt blev forcerat och då missar man ju såklart på viktiga moment. Sen måste jag våga fråga om jag blir osäker. Fast jag känner inte mig helt bekväm med det heller. Men det beror ju på vad det handlar om.

Läste på om info inför uppkörningen med och jag kommer behöva ha munskydd på mig under den, vilket kan bli besvärligt med tanke på glasögon och imma. Får jag det inte att funka med glasögon med munskydd får jag väl ha linser på mig. Testade och det gäller att ha på sig munskyddet på rätt sätt, så ska det gå.

Åh, det måste gå. Vet inte hur jag ska hantera det hela annars. Nu bestämmer jag att det kommer gå bra och att jag är redo. Så.

De största hindren för att lyckas är dina rädslor och ursäkter

Rädsla är ju allmänmänskligt, vi har alla olika saker vi är mer eller mindre rädda för. Går inte att förneka. Skillnaden ligger i hur vi tacklar våra rädslor. Rakt på eller undvikande. Ignorant eller förnekande. Låter vi rädslan ta över eller får den dig att vilja pusha dig mer och mer?

Nedan finns de tio mest vanliga rädslor som vi människor bär på. Kolla in listan och fundera ordentligt över vad som passar in på dig och på vilket sätt det hindrar dig att nå dina mål och drömmar. Mycket är baserat på grundläggande mänsklig psykologi och flockbeteende. För att kunna bearbeta saker vi går och bär på måste vi först bli medvetna om dessa. Så första steget är därför att ta sig en rejäl funderare på vad som gör att just du inte kommer vidare eller kommer med olika ursäkter.

1.. Bli avvisad
2. Misslyckande
3. Osäkerhet
4. Ensamhet
5. Förändring
6. Förlora friheten
7. Bli dömd
8. Att något dåligt händer
9. För att bli skadade
10. Otillräcklighet

Vad fann du? Vad gör du åt det och så vidare. Sluta med ursäkter och ta reda på vad det är som gör att du bygger upp hinder för dig själv. Kanske behöver du ett bollplank som kan se igenom ursäkterna och call you on your bullshit. För även om det inte alltid är medvetet så finns det orsaker till att vi hittar på ursäkterna.

Det viktigaste i slutändan är ju ändå att inse sanningen i klyschan den som aldrig försöker kommer aldrig lyckas och sen köra på, testa sig fram, misslyckas och backa bandet, försöka igen. Ta hjälp, fråga, be om råd. Så länge du inte stoppas av din rädsla så kommer du framåt. Ha smarta mål, men var beredd att revidera dem vid behov.

Hur når jag mina drömmar och potential?

Genom att bara köra skulle jag säga. Genom att börja och sen bara ta det steg för steg, göra misstag och lära sig på vägen. Inte låta ens rädslor och olika hinder som vi alla bygger upp stoppa en. Enkelt i teorin men inte lika enkelt i praktiken så klart. Men som citatet lyder: Nothing worth having comes easy.

Folk gör det ju dagligen, överkommer sina rädslor och satsar på sig själva på små och stora sätt. Det kan vara en kvinna som tar sig ur en destruktiv relation fastän hon inte vet om hon kommer landa med båda fötterna på marken. Eller att bryta upp från ett arbete som gått i stagnation där det inte längre känns givande eller utvecklande. Att våga ta det steget och våga hoppa fast allt är oklart och väldigt osäkert är nyckeln.

Ofta är det i desperata situationer eller när vi känner oss fast på olika sätt som vi gör dessa val, för det är val det handlar om. Det är varje individ som själv gör ett aktivt eller inaktivt val att göra det som de gör. Resultatet blir därefter. Vi kan ju så klart inte förvänta oss att få ett nytt resultat om vi inte gör ett aktivt val att förändra något i våra liv.

En av våra största drivkrafter är ju rädsla som jag själv fått känna på under mina dagar. Hade en föreläsning om just rädslor som jag körde med mina deltagarna under min tid på Work for you, väldigt intressant. Många tänker ju inte vad det är som driver eller hindrar dem, så mycket handlar ju om att bli medveten och aktivt börja jobba med det som är just den individens hinder och rädslor för att komma vidare.

Nästa gång ska jag skriva lite mer om dessa rädslor och olika ursäkter som vi kommer med som gör att vi inte börjar. Vilket också innebär att vi inte når vår fulla potential eller våra drömmars mål.

Plötsligt händer det

Vi har efter ca 3-4 år äntligen fått upp våra tavlor från när vi gifte oss och även bilder på barnen som vi framkallat. Tog hjälp av veteranpoolen, blev helt okej. Nu känns det ännu mer som vårt hem. Elsa blev ganska glad när hon kom hem och såg alla tavlorna.

I helgen har vi varit rätt så upptagna och fått mycket gjort. Det började med en ganska så bra fredag, i alla fall om vi jämför med den som var föregående veckan. Vet inte om det hade med att vi hade bröllopsdag dagen innan och köpte god mat från Mas que tapas och myste på tu man hand där på kvällen, men hur som så var barnen rätt snälla med varandra.

På kvällen blev det Talang och god efterrätt som vi inte hann med på torsdagen. Sen fick jag se lite på Vikings då någon somnade i soffan.. hur som helst en bra fredag. Blev rätt tagen av öppningsakten där i semifinalen, danstruppen ECC som dansade till låten This is me från The greatest showman. Älskar låten och budskapet och de hade ju valt den av en god anledning.

EEC bjuder på känslosam dans i semifinalen av Talang 2021

Se EEC:s dansnummer i semifinalen av Talang 2021

Lördagen blev en tidig upplevelse först, eftersom vi skulle ut och köra så jag hinner få mer körtid innan min kommande uppkörning så fick jag vila en stund efter frukosten. 1,5 timme senare vaknade jag mosig som bara den. Till slut kom vi ut och jag körde i ca en timme. Körde hemifrån upp till Hovsjö för att spana in de nya radhusen de bygger där, sen vidare på Tvetavägen hela vägen bort till Järna via Tveta. Sen tog vi motorvägen tillbaka till stan och där till trafikverket för att spana in deras lokaler.

Bara 19 dagar kvar. Pressen på mig är enorm egentligen skulle en kunna säga. Missar jag och kuggar igen så måste jag göra om både riskettan och teoriprovet samt vänta minst ett halvår då det inte finns speciellt många lediga tider att köra upp på. Vill verkligen inte lägga mer pengar på den här jävla lappen nu. Får köra mycket mer än jag gjort senaste tiden. Tagga, jag kan ju det här.

Efteråt åkte vi förbi Max och köpte med oss lite lunch till min mamma och åt hängde där en stund. Gott och mysigt. Elsa ville absolut inte åka hem. Väl hemma kollade jag klart på hockeymatchen mellan SSK-AIK som blev en trevlig tillställning. Fint med vinst. Får gärna göra om det imorgon så vi går om Björklöven i tabellen inför slutspelet. Jag vet, jag är inte med i laget så jag är inte med i något vi. Försöker rätta mig själv varje gång jag råkar säga eller skriva så.

Åt pulled turkey till middag och så i säng med ungarna så vi kunde glo på lite Bäst i test och Alla utom vi. Sen så var det visst sova som gällde igen. Kom i säng lite sent, så när Elsa kom 06.15 i morse och väckte resten av familjen var det väl ingen som var direkt pigg. Hon somnade rätt lätt ikväll kan jag ju säga. Tacksam! Vaknade dock med krupp och feber för en stund sen =(

Tidigare idag hade vi en playdate med en gammal kompis från högstadietiden och hennes familj i lekparken här i området. Har nog inte setts sen ungefär den tiden så det var en del att komma ikapp med. Kallt och blåsigt, men ändå trevligt. Sen innan vi åt middag ikväll, som förresten var söndagsstek med rotgrönsaker och brunsås, yummie, så fick Elsa ringa halva familjen via videosamtal.

Nu ska vi runda av helgen med att se de program vi inte hunnit tidigare i helgen, Vem gör vad främst. Inte helt lätt att gissa vad för talang folk har alla gånger.

Att hantera småbarnslivet är inte alltid lätt

Jag hade en idé om att skriva ett inlägg om något för några dagar sen, men så klart minns jag inte vad det var om. Så typiskt. Så sporadisk textdiarré får det bli såhär denna sena söndagskväll.

Vi har fixat till vårt arbetsrum så nu har Linda fått en rejäl arbetsplats, vilket var mer än välbehövligt. Hon arbetar ju hemifrån heltid så det är klart att ett höj och sänkbart bord osv. ska finnas. Jag sitter också mycket bättre nu när jag sitter och skriver. Lite vanegrejer som behöver justeras bara.

Vi har dock en hel del grejer som vi vill försöka få iväg på försäljning, men det går lite trögt. Det är alltså leksaker, pussel, lite mammalinnen och jackor osv. Så hojta om ni vill veta mer. Nu står det i vardagsrummet/arbetsrummet/klädkammaren och tar upp en massa plats.

Min mage har inte varit så glad senaste dagarna, har varit uppsvälld, gasig och mått smått illa vid flera tillfällen. Nu känns det som att det vänder dock. Men det var nog kostmässigt så att jag gjorde några dåliga val, vilket jag försöker att inte göra om.

Märker nu när jag bara har denna flik i webbläsaren öppen att jag fokuserar mycket bättre. Är en förbannelse att hela tiden vilja vara så effektiv som möjligt och göra flera saker samtidigt. Det blir ju tvärtom om och så fastnar jag på en massa strunt istället för att göra det jag ska.

Astrid mer eller mindre går hela tiden nu, hon har väl kommit på att det går bättre än att krypa. Så himla gulligt är det i alla fall. Elsa kämpar på med att greppa allt som sker i sitt liv. Så mycket som händer och som ska processas., Jag för min del kämpar också med att hantera olika situationer som uppstår så bra som möjligt. Vilket inte är lätt må jag säga.

Återhämtning och balans är ju inte direkt i fokus i en småbarnsförälders liv alla gånger. Som i fredags när båda var hemma med mig och jag hade sovit konstigt och var väldigt trött. Tålamodet och den pedagogiska ådran var liksom nästan obefintliga. Det blir lätt en ond spiral och maktkamp som ingen går ur som vinnare från.

Finns trips och råd att få men i stundens hetta försvinner det gärna ur min hjärna. Inte alltid men rätt ofta. Linda är så mycket bättre på det än jag är. Min reptilhjärna slår på direkt. Jag gör allt som en inte ska. Suckar, himlar med ögonen, säger dumma saker osv.

Nya tag nästa vecka då. Jag gör ju en hel del rätt ändå. Får inte glömma det. Hemmet är dammsuget, disken är ren, barnen sover i sina sängar osv. Så klart handlar det om så mycket mer än det. Nu dags att sova så det blir mindre jobbigt imorgon än om jag är uppe för sent.