Körkort! Jag har tagit körkort. Jag förstår inte att det är sant. Tänkte berätta om hur det gick till när jag körde upp. Men först får jag väl redogöra lite för hur min historik ser ut. Jag är ju ingen kille som varit intresserad av motorer och att köra runt över huvud taget. Bara själva idén att jag skulle kunna köra bil har varit rätt främmande. Jag, köra bil? Nää. Alldeles för stor grej i min värld.
När mina jämnåriga killkompisar var helt besatta av moppar och dylikt runt 15 årsåldern, var jag mest ointresserad. Jag tror jag testade att köra på min pappas moppe en gång och det räckte för att jag skulle fatta att det inte var något för mig.
När det så var dags att börja fundera på att övningsköra och ta körkort så gjorde jag väl det mest av pliktkänsla. När man blir 18 år ska man ju ta körkort. Hade ju kunnat övningsköra från att jag var 16, men inte alls tänkt tanken. Så man kan säga att min motivation kom utifrån. Inte så mycket inifrån.
Efter att ha harvat runt på Tures trafikskola som låg vid klaffbron, gångavstånd från mitt gymnasium dit jag brukade gå efter skolan för att plugga teori i pärmar och köra med Ture själv. Finns säkert många som känner till och kommer ihåg den gubben. På den tiden var ju bilarna lite mer manuella än de är idag och jag hade jättesvårt med koppling och att hitta dragläget.
Detta tillsammans med min bristande motivation gjorde att jag gav upp. Lät det bero helt enkelt. Sen gick åren och när jag var runt 25 så fick jag för mig att nu är det dags igen, Minns inte hur tankegångarna gick, var väl lite att jag hade ekonomi som tillät och så som gjorde att jag kunde. Hur det än var så valde jag att köpa ett paket hos en körskola här i Södertälje. Körde privat med farsan på ledig tid för mängdträningen.
Det gick bättre med dragläget denna gång, kom så långt att jag körde lektionen där det är dags att göra vänster och högersväng. Jag hade lite problem med hur det skulle funka med växlingen i det momentet. Körläraren var på mig om det och jag kämpade med det. När jag körde med min pappa så gick det bra tyckte jag. Sen tillbaka till körskolan och där kom domen. Jag körde med kopplingen nere genom svängarna.
Tyvärr blev det här som en grej för mig. Särskilt när jag trodde att jag kunde och blev helt sågad av läraren på körskolan. När det som det var för mig var en väldigt stor grej att våga sätta sig framför en ratt och köra så blir små små motgångar till stora grejer. Jag kände mig absolut inte bekväm med tonen och attityden från den körskoleläraren.
Slutade med att jag la av och lät de kvarvarande körlektionerna och resten av paketet brinna inne. Nu kommer vi till det som nästan är värst med den här historien. Jag har utan att överdriva lagt mer än 50 000 kr på att ta körkort samt tagit mer än 50 körlektioner. Visst, det finns en förklaring till det, jag har börjat om flera gånger.
Ingen idé att hålla på och ha ågren över det dock, för nu äntligen har jag gjort det!
Efter att jag la av där 2004 så intalade jag mig under mer än 12 år att jag inte ville ha körkort. Jag behövde det ju inte. Var väl enklast så för mig helt enkelt. Att undvika det som ger ångest är ju ganska typiskt. Mot slutet på den perioden sa jag till mig själv och min omgivning att enda sättet för mig att ta körkort skulle vara en intensivkurs och att jag endast skulle göra det om jag fick familj och var tvungen att ha körkort.
Den inre motivationen fanns inte där, så jag inbillade mig att jag behövde yttre faktorer för att få den. På sätt och vis var det ju så i slutändan. När jag träffade Linda i början på april 2016 så blev det startskottet på den resa jag gjort nu. I våra planer för framtiden så ingick så klart ett körkort för min del. Så 11 mars 2017 satte vi oss på ytterligare en trafikskola och gjorde handledarutbildningen tillsammans.
Sen började jag med en dubbel smyglektion i april och fortsatte i juni med lite fler lektioner och privat övningskörning. Under semestern planerade vi en mini intensivkurs. Körde lite innan vår resa till Rhodos och lite mer efteråt. Sen gick pappa bort och vi blev gravida och livet hände. Jag tappade nog lite av motivationen så det rann liksom ut i sanden ett bra tag.
I mars 2018 gick jag riskettan som ingick i det paket jag köpte på den senaste körskolan, men någon körning blev det inte direkt. Jag trivdes inte helt och hållet med den körlärare jag hade där. Han var inte direkt uppmuntrande, undrade varför jag inte tog automat när jag uppenbarligen hade problem med växlingen. Suckade och frustade när jag inte förstod hans instruktioner osv.
Sen kom Elsa och vi fick lite annat att tänka på ett tag. Svårt att övningsköra med små barn med i bilen tänkte vi och sköt det på framtiden. Enda tillfället att köra var om vi hade barnvakt. Så det blev typ inget på ett bra tag sen. Nåt enstaka tillfälle bara. Hade planer på att få till en intensivkurs sommaren 2019, men jag drog ut på att ta tag i det tills det blev för sent.
Till slut så kommer vi till hösten 2020, då äntligen så bara sa jag till slut att nu får vi boka en intensivkurs så kör jag bara. Jag hade semesterdagar som var öronmärkta för detta tillfälle. Så i september köpte jag ett paket på 30 körlektioner och allt annat som behövs och i november körde jag varje vardag i två veckor. Nästan 3 lektioner per dag och teori mellan lektioner och på kvällar.
Utvecklades väldigt av den tiden. Men jag var inte helt redo den där dagen i november då jag körde upp första gången. Teorin satte jag på första försöket, 60 rätt av 65. Var väldigt nervöst men kändes ändå ok när jag satte mig och svarade på frågorna. Lättnaden var enorm när jag fick se resultatet när jag var klar.
Planen efter att besviket få lomma hem från Västerås efter denna intensivkurs var att boka en ny tid och fram tills denna övningsköra så mycket det gick hemma. Visste att det som gjorde att jag kuggade var att jag blev jättestressad av att göra fel och gjorde vissa fel som att jag inte hade backspeglarna rätt inställda.
Det började gå snett när instruktören bad mig svänga höger när vägen tog slut. Det kommer en korsning, jag börjar vela mellan menar han här eller inte och så chansade jag och svängde. Vilket inte var rätt så klart. Vägen tar inte slut pga. en korsning.
Efter det blev jag så stressad att jag tappade planering och allt annat så det var väl främst därför jag blev underkänd då. Men under sista dagarna innan den andra uppkörningen så befann jag mig mellan tvivel och ångest. Kan jag det här, det kommer inte gå, eller jo kanske.. allt beroende på hur jag presterade under den dagens övningskörning.
På den uppkörning som var nu i fredags då. Ja, jag var ganska nervös. Skakade lite lätt om handen och så. Hjärtat pulserade utom kontroll stundvis, i alla fall innan. När vi gick ut till bilen så tänkte jag väl nu kör jag bara så får det bära eller brista. Bra intro från instruktören som var väldigt tydlig. Ändå kunde jag inte sluta göra fel med växlandet. Han gav mig flera chanser.
Det som var skillnaden nu var i alla fall att jag höll mig cool och inte lät missarna gå ut över min generella körning. Då kunde jag planera bättre och visa att jag kan köra. Vi kom tillbaka till Trafikverket och så satt vi i bilen medan han pratade om hur det gått.
Det var inom ramarna, men… då tänkte jag att jaha, det blev en miss till då. han började gå tillbaka till det han sa innan vi körde iväg, typ att jag ska lyssna på bilen och ha balans. Det handlade så klart om min växling. Vi har en bensindriven bil, där kör jag oftast 2:an för att sen byta till 4:an. Vi körde nu en diesel som inte funkar riktigt likadant.
Men egentligen som han sa ute på vägarna när jag påpekade att det var skillnad och så, det är jag som kör. Han höll i alla fall en föreläsning om att jag måste lära mig att tolka motorljuden, ut och kör i helgen och växla från ett till två och tre osv. Inte hoppa över växlar
Sa till han att jag kommer åka ut och köra oavsett hur det gått. Då säger han de magiska orden, ja, du är ju godkänd alltså. Då fattade jag knappt något alls. Jag sa nåt om att äntligen efter 22 års väntan och han frågade men du har väl haft uppehåll, du är väl inte så trög. Ja, sa jag såklart. Sen tackade jag så mycket och gick ut och började typ lipa direkt.
Sen helt plötsligt var Linda där. Hon skulle ju hem och jobba efter att hon lämnade mig på provet. Stor kram och hulkgråt, kombinerat med okontrollerbart fnissande och jag fattar ingenting. jag kunde inte riktigt köra hem, så hon fick göra det.
Har inte blivit av att jag kört än, men det ska vi råda bot på vilken dag som helst nu. Ut och få ännu mer mängdträning och självförtroende att jag kan faktiskt köra på egen hand. Sjukt ofattbart ännu måste jag säga. Den ungefärliga rutten vi körde ser ni här nedan.
Har fått så mycket gratulationer och blommor och annat som jag är så otroligt tacksam över, tack tack tack!
