Tid som fenomen är som en flytande smörja som inte går att greppa, den rinner iväg ibland och stannar upp ibland för att helt plötsligt flyta vidare. Olika livssituationer kan göra att det känns extra mycket. Oftast är det när vi lever i något positivt som det bara rinner iväg och när det är tråkigt eller jobbigt så segar det till.
Att vänta på den där konserten som man taggat till för i månader, går dit tidigt för att få bra platser långt fram framför scen och så tickar klockan så sakta. Men så helt plötsligt börjar konserten äntligen till slut efter all denna väntan och så pang, är den slut som på ett nafs.
Eller när man väntar barn och tiden går så sakta, det känns som att barnet aldrig kommer komma, sen helt plötsligt står man där en dag och det fyller snart tre år, tar studenten, gifter sig och så vidare. Allt handlar väl om perspektiv. När vi som tidsbundna individer ser bakåt i backspegeln så känns det alltid som att tiden rusat fram. Men ofta när vi ser framåt så känns det som att livet inte kan gå fort nog.
I mitt liv så är det som att någon har hällt i mer vätska så livet ska flyta på fortare, bitvis i alla fall. Dagarna flyter på snabbt och in i varandra. Från att jag vaknar vid 06, då barnen tydligen konspirerar mot oss och att få sova ut på morgonen. Tills det är dags att sova vid 23-tiden, egentligen tidigare helst med tanke på när det vaknas.
Ibland när jag tänker på andra saker så känns det segt som sirap. Livets små finurligheter. Exempel på det är när jag vill ha nåt materiellt och inte kan vänta utan måste köpa nu nu nu. När det då inte är möjligt då känns det ganska segt, då måste jag anpassa mig själv och distrahera bort den känslan. Ignorera den helt enkelt.
Ett annat tidsrelaterat fenomen är ju det här med att ha en tidsfrist, en tid då något ska lämnas in eller vara klart. Hur vi förhåller oss till sådant är ju olika beroende på om man gillar att prokrastinera som jag gör mest hela tiden, eller om det är så att individen gillar att vara ute i god tid. Detta kan även vara källa till en del konflikter olika förhållanden, med de följande kulturkrockar som det leder till.
Sen finns det ju olika nivåer på det hela. Det finns ju de som ska bara och typ alltid kommer till skott i sista sekund. Sen finns de dem som fattar att okej, nu måste jag sluta med det jag gör, annars kommer jag att göra den eller den besviken eller så får det någon slags konsekvens som inte är okej.
Att planera sin tid är också en konst. Vara effektiv och inte slösa med den. Lär jag mig nånsin det eller är jag för hård mot mig själv? Kanske sätter ribban för högt. Utvecklingen går ju att ifrågasätta ibland och andra gånger är det bara bra.
Nu ska jag effektivisera ner mig i sängen och hoppas att det blir cirkus 7,5 härliga timmars återhämtning i form av sömn.
