Etikettarkiv: ångest

Klyschor.

Menlöst dravel. Så skulle jag kunna beskriva både min egen och alla andra bloggar. Ord i en myriad av andra ord. Tillsammans betyder de ingenting. Information som är både onödig och nödvändig. Men för vem och varför? Det finns så mycket saker som jag inte förstår i den här världen. Bloggarna gör mig oftast inte något klokare. Precis som alla andra verktyg vi uppfinner för att försöka fylla livet med mening. För det är allt vi gör, försöker om och om igen. Visst fungerar det för stunden. Inga tvivel om det, men sen kommer ångesten, tvivlen.

Kanske är det bara jag som har fel inställning till livet, jag som gör fel i mina försök att överleva vardagen och det så kallade livet. Vet inte om jag vet vad jag förväntar mig ens. Jag har upptäckt många universella sanningar genom åren, men vad har jag för nytta av dem när jag ändå är för feg för att våga agera efter det som jag vet är mer rätt.

Klyschor även kallade.

Allt börjar med mig. Bara jag kan förändra min värld. Bara jag kan stå upp för det som är jag. Om jag ändå visste vad det var. Det finns för många sanningar där ute. Min instinkt säger mig att de flesta är fel, falska, osanna. Men ibland glimrar det till. Ibland tror jag mig se sanningen, det där ljuset som vi alla söker efter. Men då påminner jag mig om att det inte är ämnat för såna som mig, såna som inte vågar. Som står och ser på medans någon annan vågar.

Och önskar att det varit jag.

Urladdad ångest.

Känns som att den ångest jag kände i helgen är som bortblåst nu idag. Vet inte hur eller varför, men borta är den. Kanske kommer tillbaka om några timmar. Dags att dra till jobbet, min skjuts är här när som helst.

Det går bara inte!

Med uppkoppling till internet öppnas oändliga möjligheter för den som är singel och vill träffa intressanta nya människor. Det förstod jag redan för över fem år sen. Det var då jag började träffa folk från hela landet, på diverse olika ställen, tider, event.

Under den här tiden har jag skaffat vänner som jag säkerligen kommer fortsätta hålla kontakten med, av en rad olika anldningar, lika mycket som jag kommer sluta umgås med vissa andra av andra anledningar. Det är ju så det funkar i livet. En del fastnar, andra försvinner bort i periferin.

När det kommer till att träffa tjejer, alltså ragga på nätet, eller kalla det vad ni vill, så har jag aldrig riktigt kunnat med det. Säkert av samma anledning som jag inte kan med det ute på krogen. Jag vill inte vara lika patetisk och tragisk som alla andra killar som utsätter sig för det. Jag kan helt enkelt inte förmå mig till att skriva någon slumpmässig slemmig kommentar i någons gästbok.

Jag sitter och försöker, men varenda litet ord jag kan komma på låter så förbannat fel. Jag kan inte. Sen sitter jag där och har noll kontakt istället. Det är som att mina kablar som leder till dessa otroliga kontaktmöjligheterna blivit avklippta. Det når inte ut. Som en författare med skrivkramp, en elitidrottare med förlamande prestationsångest.

Vad jag vill få sagt är att jag gett upp. Vad spelar det för roll liksom? Kan inte tjejerna skriva till mig istället? Kom igen, lite slemmiga kommentarer, snälla?

who will I turn to?

Ännu en dag, jaha.

Nya skor 200:-
Fika/frulle 82:-

Sen var det manifestation för dansen på plattan, häftigt. Åkte hem och sen blev jag kvar hemma. Så kan det bli med massa planer som går i stöpet. Lite ångest först, men mest skönt till slut. Fattar inte varför jag har ont i huvudet dock, why? Sen så är sköna maj här, alltid positivt. Semestern närmar sig. Cirkus 9 veckor kvar. Hoppas det löser sig med boende i Italien, behöver verkligen komma bort.

Ska väl leta rätt på nåt ätbart och ringa lite då.

Jag hittar inte ut.

Jag letar, söker, testar, försöker och ja, fnular hela tiden med att försöka få nån slags ordning på nystanet som kallas mitt liv, men jag hittar ingen ände att börja i. Jag är jävligt bra på att se allt däremellan ändarna, men jag kan inte få tag på nåt att börja med. Det är som en ond cirkel. Alltid samma sak.

Först så är jag lite nere och deppig, känner ångest över olika saker och mår kasst helt enkelt. Sen kommer jag till insikt om de sakerna och försöker göra om det på nåt sätt, alltså ändra mitt beteende. Brukar funka någon vecka eller så. Sen börjar det om igen. Känna efter, inse, försöka ändra och sen faller allt ihop en bit på väg. Sakta men säkert.

Som en inprogrammerad klocka, eller ett dataprogram som är inställt på att fortsätta göra samma sak hela tiden. Idag ska jag ändra mig, imorrn måste jag göra det här, igår skulle jag egentligen ha.. ja, det blir liksom aldrig någon radikal förändring. Vart ska man börja dra och hur? Jag menar jag har i princip ältat samma saker i 5 års tid. Kanske är bra om jag skriver upp det då. 😛

Disciplinen och viljan – Ja, att hålla rent hemma, städa, tvätta, träna, handla, praktiska saker. Sånt som jag vet är bra för mig. Varför orkar jag inte?

Känslolivet och kärleken. – Hur släpper man taget om sina känslor och lever mer med hjärtat, utan att vara rädd och inte våga visa sina känslor i olika sammanhang?

Självförtroende och negativitet – Hur gör man för att bli självsäkrare, mer trygg i sig själv och med sig själv utan att vid första minsta tvivel börja ifrågasätta sin förmåga och sitt värde? Hur blir man en positiv glad människa?

Ensamhet och isolering – Hur får jag ett mer regelbundet socialt liv och hur kan jag känna mig mer inblandad i mina vänners liv? För som det är nu, känns det nästan som att jag är en gammal bekant som är med nån gång ibland. Inte att jag är en självklar del i ”gänget”, eller liknande.

Såna saker ska jag försöka klura ut. Eller jag har försökt, men inte lyckats helt ut. Ja, mycket ska man göra och förstå sig på här i livet, nu tänker jag lämna denna dator och sova. Gonatt.

Livsglädje

Temat på min nya presentation. Jag tror jag kommer bli nöjd med denna. Ska bara komma på nåt bra att komlettera med, typ vem jag är och vad jag gör och sån skit. Nu vet ju folk iaf vad jag uppfattar som positivt. Vill man veta negativa saker, är det ju bara att läsa min oh så glada dagbok 😛 Nejrå, så illa ska det inte vara.

Helgen då. I fredags gick jag upp tidigt för att kunna somna på kvällen, för jag skulle på teorikurs tidigt Lördag morgon. Skulle är det ord som ni bör uppmärksamma. Fick reda på att folk skulle till Tids och blev lite sugen. Så det slutade med att jag åkte dit istället för att stanna hemma och lägga mig tidigt.

Struntade i teorikursen. Hur smart det var återstår att se. Var rätt trevligt på tids iaf. Spelade ett spel, eller körde ordleken som det gick ut på. Väldigt underhållande. Ibland med alldeles för långsökta beskrivningar på de ord vi skulle komma på. 🙂

Jag var lite halvbra på det, men jag skyller på alkoholen som gjorde mig aningen trög. Tog sista tåget hem, så jag slapp nattbussen.

I lördags hade jag lite småattacker av nåt man kan kalla för ångest. Se tidigare dagböcker. För att igår slutligen och äntligen få arslet ur vagnen och tvätta alla smutsiga kläder. Nej, jag tvättade faktiskt inte de som var oanvända och relativt rena. Ska försöka rensa ur min garderob ordentligt här nån dag.

Sa jag att jag bytte dammsugarpåse för andra gången sen jag flyttade hemifrån, typ 3 år sen. 🙂 Heja mig, fan vad jag är braaa! Så nu suger herr dammsugare hårt. 😉

Ska strax packa min lilla väska och bege mig mot jobbet för att gymma lite innan jag jobbar. Stay tuned for another craaaaaaazy diary tomorrow.

Peace out!

klaga

Nu tänker jag klaga och gnälla och vara så jävla negativ jag bara kan. För att det känns så just nu. BLÄÄÄÄ! Fan va allt är värdelöst. Jag hatar att bo här, jag hatar att vara såhär. Jag hatar allt allt allt! Fjortis fjortis patetisk och löjlig. Skjut mig nån. Genast! Jag är så jävla kass. Lika rolig som en påse nötter. Lika intressant som en gammal sko som legat och ruttnat i ett träsk.

*djup suck*

Jag ska fan gå i ide och återkomma om ett millenium. Det spelar ingen roll vad ni säger heller. Bara så ni vet. Vad ska man ta sig till egentligen? Vill verkligen ingenting. Det är åt helvete med allt.

Alla patetiska jävla idioter och dumhuvuden och jag är det största. Jag har sån ångest att jag mår illa. Jag kan inte ens rycka upp mig. Jag kan inte ringa till min egen familj. För det är ”jobbigt”. Ja, ego ego ego. Jag bryr mig bara om mig själv. Jag är så jävla egotrippad.

Åt helvete med allt!

Okej, nu är det bättre. Men det är fortfarande sant. Lördagens ångestattack.

Jag måste fan få nya vyer och grunder. Som är stabilare.

Backa