Har befunnit mig i något som kan benämnas som ett svekens tidevarv.
Känt av smärtan och besvikelse. Format ett försvar.
Logiken säger mig inget när jag omedvetet distanserar mig.
Egentligen borde jag bara strunta i det livet lärt mig.
För det är inga goda erfarenheter som ger en något bra.
Släpp garden och ströva fritt bland vän och ovän.
Upplevde varenda minut som väldigt seg. Särskilt då jag var färdig och väntade på att få delproven insamlade. Fy fan vad trist. Sen gick det sämre än första gången med. Fan. 13 poäng mindre. Stor besvikelse på ELF och ORD. Skandal för fan. Trist trist trist.
Tröttheten börjar sjunka in i kroppen. Rad efter rad av intryck från andras liv ger mig inspiration. Till vad vet jag inte riktigt. Till att skriva något som kan kännas äkta på något vis. Behöver lite inspirerande musik till det. Då funkar inget psy-dunkadunk. Då behövs lite mer melankoliska toner. Bitterljuva melankoli, min bästa vän.
Then you tell me
You say that love goes anywhere
In your darkest time, it’s just enough to know it’s there
When you go, I’ll let you be
But you’re killing everything in me
Jimmy eat world – Polaris
Vad vet jag om något egentligen? Jag vet att jag inte vågar, har alltid varit för feg för att kunna göra det som skulle kunna betyda något. Fantisera mera, vad ger det? Mer besvikelse och bitterhet måhända. Ett ännu mer bitterljuvt tidsfördriv i en galen värld. Jag tycker faktiskt att viljan, begäret, lusten till något borde räknas mer än själva handlingen som leder till det önskade resultatet. Sen tycker jag att alla dramaserier med romantiska inslag, romantiska komedier och allmänt chicflic-iga episoder av olika slag bör vara och förbli bannade ur mitt medvetande.
De har ett väldigt dåligt inflytande över mitt liv. Snart tror jag väl att jag vill ha problem, gräl och göra som resten av befolkningen, intrigera på alla nivåer. Eller så kan jag ju dra den om rödluvan och vargen med. Talande vargar liksom.. very plausible, indeed.
Jag har suttit merparten av min lediga eftermiddag för att få till ett kommenteringssystem till denna ypperligt fina hemsida. Fick till det till slut iallafall, även om det inte blev på det viset jag tänkt mig, men det här kommer funka bra. Glöm nu inte att kommentera.
Fick en bekräftelse på den bärbara dator jag beställt via mitt jobb igår. Trodde den skulle komma i början av februari, men det är visst i mitten. Vilken besvikelse, jag vill ju ha den nyss. Fatta hur underbart det kommer vara.. Nej, ni fattar nog inte 😉
Måste ha nåt i magen nu så det får bli allt för idag.
Här kommer en liten historia för eftertanke?
En välkänd talare startade en av sina seminarier med att hålla upp en 100-lapp.
Med 200 åhörare i salen frågade han: Vem vill ha den här sedeln? Flera räckte upp handen. Han fortsatte: Jag vill ge den här sedeln till någon, men först vill jag göra något med den. Han skrynklade ihop sedeln till en boll. Så frågade han: Är det fortfarande någon som vill ha den? Flera räckte handen i vädret igen.
Så tog han sedeln, lade den på golvet och trampade ned den i det skitiga golvet. Sedeln var nu både skrynklig och skitig. ”Är det fortfarande någon som vill ha den ” frågade han, och flera händer i salen åkte upp.
Mina vänner, sa talaren, i dag har ni lärt er en värdefull läxa. Oavsett vad jag gör med den här sedeln, så är det någon som vill ha den. Det är för att ni vet att värdet av den är oförändrat även om den är både skitig och skrynklig.
Många gånger i våra liv, blir vi ”hopskrynklade” eller nedtrampade i skiten, på grund av beslut som tas och omständigheter som dyker upp. Vi känner oss kanske värdelösa. Men oavsett vad som händer, kommer du aldrig att förlora ditt värde! Du är Speciell, glöm aldrig det!!
Låt aldrig gårdagens besvikelser överskugga morgondagens drömmar.
Let it seldom be said, that you never tried hard enough, that you’ve given up.
Cause that’s just not the way it’s supposed to be..
Nu är jag lite smått förbannad. Vissa personer är oärliga mot mig och det är oschysst. Om jag nu tolkat situationen rätt. Allt jag vill veta är sanningen. Jag tänker inte klandra någon, så länge de inte ljuger för mig, sina känslor kan man inte rå för. Tro mig, jag VET! Fy faan säger jag bara…
Nu har jag fått reda på sanningen och blivit dumpad så att säga, känns inte alls kul. Vad händer nu då? Jag vet inte. Det kommer kännas helmysko att umgås med dem hädanefter. Men jag tycker ju liksom inte illa om nån. Och jag vill ju fortfarande vara vänner med dem och så. Men det är bara så typiskt, jag måste vara förbannad eller nåt. Kommer aldrig få ihop det med nån. Innan hela den här historien så var allt bra ju. Vad less jag blir!!!!
Jag vet inte hur jag ska reagera heller, det är nog det som är jobbigast. Jag kan ju inte bryta ner och börja gråta, så allvarligt är det ju inte. Men jag känner att jag borde reagera på nåt sätt…men det är så svårt.
Varför händer såna här saker jämt mig? Det känns som att jag är en idiot som gått på en stor jävla nitlott eller nåt….förbannad blir jag. När är det min tur att få uppleva den där lyckan av att vara kär och bara få njuta.
Nej, nu tänker jag återgå till min tidigare strategi, bara låta saker som har med relationer bero. Orkar inte hålla på och ”jaga”…
äsch, nu skiter jag i det här.
Läs även andra bloggares åsikter om känslor, besvikelse, vänner, relationer
