En jobbig jävel

Sitter på pendeln på väg från jobbet in till stan. Ska till grönan och se Adrian Lux, själv. Började fundera på varför jag nästan aldrig har någon att göra saker med i mitt vardagsliv.

Självklart har mina val i livet bidragit, så är det ju. Men det ska väl inte avgöra det hela? Mina intressen och val av evenemang/saker att göra då? Matchar de ej med de personer jag har runt om i Stockholm?

Eller är jag bara en jobbig jävel som man inte vill hänga med? 🙂

Tror på en kombination av dessa tillsammans med att jag nog inte är så högt upp på priolistan över potentiella personer att hänga med.

Oflyt, taskig timing och allt däremellan. Ärligt talat så har jag inte speciellt många ”djupare” relationer. Svårt när man inte får någon kontinuitet i det hela.

I dagens samhälle blir det ju inte direkt lättare. Det är därför jag trivdes så bra i Västerås, helt annat än Stockholm.

Mest saknar jag att ha en bästa vän. Funkar väl inte så längre men så är det. Någon som alltid är på, som vill det jag vill osv..

Någon som känner igen sig?

Rant

För vad som känns som tusende gången, minst, så är jag nu där igen. Det frambringas av samma saker och jag tror nästan jag är ute efter det på en omedveten nivå. För jag behöver få något slags utlopp för alla de känslor som jag aldrig annars får utlopp för. Det är så svårt för mig att släppa taget och göra det i stunden, när det sker.

Nu sker det ju inte alls längre, mycket på grund av att jag inte kommer fram så långt. jag har inga stunder med andra personer. Inte sådana som räknas. Så upplever jag det hela tiden och jag sörjer det något enormt. Tyvärr vet jag inte hur eller om det ens går att göra något åt detta, man lever ju i stunden, det är inte samma sak.

Fast jag har ju varit där, jag har känt stunder, det har jag, så jag tror nog inte riktigt att det är en giltig förklaring på vad som fattas. Verkligheten är att jag för ett antal år sen, efter att ha blommat ut känslomässigt, slöt mig. Jag har inte kommit igen efter det. Oavsett hur det gick till eller vad jag har gjort, så återstår fakta. Jag vet att det låter en aning konstigt, men jag gav liksom sakta men säkert upp om vissa saker.

Det har aldrig varit en styrka jag haft, att kunna knyta band som består. Men jag antar att detta har sina orsaker. Jag vet exakt vad det är som orsakat det. Vem som helst kan räkna ut det, men det är nog bara jag som kan göra något åt saken. Jag önskar mest av allt att jag någon gång, på något sätt ska våga bryta min ensamhet. Den som sitter inne i själen, som ingen egentligen kan se eller förstå.

Att få uppleva närhet och våga vara svag i en annan persons famn, det är saker som kanske låter mindre positiva, men jag tror att de flesta förstår vad jag menar. Jag tror att jag behöver det mer än jag någonsin erkänner för mig själv. Jag tror många behöver det mer än de erkänner för sig själva.

Mycket av det som jag upplever förekommer i vårt samhälle har med hur vi förväntar oss och tror att andra uppfattar oss och hur vi bör vara. Men jag är så väldigt trött på dessa ”faktorer”, vill bara fly från detta skitland och gömma mig någonstans där solen alltid skiner. Men tyvärr inser jag att det inte är så enkelt.

Livet är så jävla komplicerat. Och det suger kuk!

Ensam, busy och nere.

Kan inte påstå att jag är sådär jävla överlycklig just för tillfället. Känner att jag liksom tar avstånd och är tillbakadragen till en viss grad. Att börja tänka på att jag är ensam kanske inte var det bästa draget. Men å andra sidan så är det en social konstruktion att vara ensam. En definition på ett tillstånd som vi alla upplever mer eller mindre.

Vissa talar om självvald och andra om ofrivillig ensamhet. Och visst känner jag igen mig i båda två. Det är balansen mellan de båda som jag har problem med.  Jag tenderar att gå in i någon slags spiral av självvald ensamhet som övergår till ofrivillig som jag inte kommer ur.

En dag som denna är det dock bra, då jag behöver koncentrera mig på skolan. Har haft problem att prioritera rätt och fokusera på det jag är här för egentligen. Att skriva en fantastisk uppsats om något som jag är intresserad av och kan tänka mig att arbeta med även i framtiden, vilket inte är det lättaste.

Just nu försöker jag i alla fall att beta av distraherande faktorer. Som en seminarieuppgift som ska in från förra kursen. men det är bara att skriva på så jag har det avklarat. Sen ska jag börja koncentrera mig på inlämningsupggifterna till metoddelen. Fast det finns en hel del som kommer distrahera mig närmaste veckorna.

Sjöslaget, jobba på kåren, utbildning för kåren, kårfum osv. Men det som känns mest jobbigt är väl att vi ska vara två och två i vissa av uppgifterna, men jag har ingen att leka med 🙁

Ensam åter igen.

Kärlekens teori, eller hur jag funderar.

Vad är det som gör att vissa aldrig finner kärlek? Är det bara inte meningen, gör de något fel? Jag funderar ibland över saker som dessa. Jag har massor med teorier och funderingar kring detta, men det finns liksom inga svar. Det kan vara vilket som helst, eller så är det en eller flera saker som gör att det aldrig blir rätt.

En dag som denna, då vädret är grått och det blåser och regnar kan man känna sig ensam som fan. Nu är jag inte på det humöret att jag sitter och känner efter, men andra dagar är värre. Försöker att inte tänka på det. Går rätt bra på något sätt. Är ju ganska van nu. Har inte haft ett förhållande på ungefär 6 år och då är ensamheten det enda man känner till.

Jag har förvisso i stort sett gjort ett aktivt val att inte utsätta mig för saker som kan såra mig och det har i slutändan lett till att jag inte träffat någon. Sen ser det väl ut därefter. Det är ju en teori, en annan är att tjejer just ain’t that in to me. Men så behöver det inte heller vara. Jag kan vara blindare än en fladdermus, påverkad av min mindre bra självkänsla.

Nej, nog nu, ska iväg och äta taco.

Ensam i världen

Känner mig lite slö idag. Ingen direkt lust till något alls. Vet inte varför. Kanske är det lite ensamhetssymptom. Känner mig lite ensam ibland, även om jag mestadels av tiden klarar av och faktiskt trivs med att vara ensam. Det är lite värre på helger, eftersom det är då man ska hitta på saker. Men idag känns det helt okej. Fick ju lite socialt umgänge i skolan och en stund efteråt.

Är skitglad just nu eftersom jag just fått veta att jag lyckades få godkänt i en till kurs. Inget vg denna gång, men ett godkänt duger gott det. Ååh, nu kan man lägga det bakom sig och koncentrera sig på kommande tenta. Ska bli intressant att se hur det känns den 2:a december att sitta hela eftermiddagen och en bit in på kvällen och skriva för blotta livet.

Dags för mig att ta igen den här veckans tv-serietittande, har inte sett ett enda avsnitt knappt. Förutom Heroes, det är ju så spännande så det måste man se så fort det går.

Andra bloggar om: , ,

Intressant

of course i should be sleepin

Jag försov mig imorse. Hörde ni det? JAG, FÖRSOV MIG! Det är så jävla illa alltså. Jag är en stormästare på att försova mig. Jag var påklädd, men ändå somnade jag. Helt galet. Men nu ska jag ner till botten av problemet. Jag lägger mig aldrig i tid, för det är så jävla kukskitboring så det finns inte. Jag gör det nu igen. Ska sova senast 22.00, men icke. Ska skriva klart det här och sen är det fan dags.

Det var helgen som dödade mig imorse. Jag orkade inte med trycket, ålderns rätt eller bara dålig planering? Jag bor för långt bort, det tar för jävla lång tid hem. Hata nattbuss. Vive le tunnelbana. Tunnelbana, tunnelbana *nynna*.

Nej, jag ska bli tråkig hemmasittande ggamloing nu framöver, ska sluta gå ut. Det ger mig inget, alkohol är fördummande, jag får aldrig hångla. Summan av kardemumman är att jag stannar hemma och ser på film. I min ensamhet, för det är ju mindre troligt att någon skulle masa sig hit. Jaja, ska väl överväga att isolera mig ett tag. Om inte annat för att spara pengar. Att jag ens funderat på att åka på festival säger ju allt. Nej, inget sånt skit.

Jag ska försöka inse att jag inte är 22 längre.

Jävligt synd att jag inte har sällskap, hade ju varit lite lättare att deala med det faktumet då. Att ha någon att vara vuxen med. Jag umgås ju bara med en massa barnrumpor. Ja, du är en barnrumpa, just du. NU ska jag sova.

summers gonna take the pain away

Have you ever had the feeling that no one really knows what you’re all about?

Den känslan har jag levt med hela mitt liv. Vet inte om det finns så mycket mer att skriva om den saken, för jag tror de flesta känner så. Eller så har jag fel. Det kanske bara är mitt liv och min bakgrund som gjort att jag missat hela den grejen. Förmodligen låter jag ingen komma så nära och så vidare. Fan vad tråkigt.

Hur gör man för att inte vara för mycket eller för tråkig, hur slipper man ensamheten? Alla andra har ju sitt. Vad har jag? Min dator, min katt och min teve. Mer än många andra.

Jag är dum som tänker såhär.