Jag saknar Västerås. Var där i helgen och var tillbaka, men ändå inte. Var en bra upplevelse rent generellt. Men det är inte livet på kåren jag saknar, utan den här känslan av att det finns alltid någon man kan hänga med. Folk umgås utanför kåren, det är inte längre kåren i sig som är det som drar, inte för alla. Det tycker jag är trist att missa eftersom jag inte längre bor i Västerås.
Satt och funderade på hur Kåren fungerar och att det både är på gott och ont som man liksom hamnar i lite av en bubbla om man går in i det allt för hårt. Så var det för mig i alla fall. Allt annat kom liksom i andra hand. Man blir en sorts karaktär, jag blev Radde med hela kåren. Jag trivdes så bra och hade kul som fan under en period av mitt liv. Men så kom då separationen och där blev det som många gånger förr lite galet. Kunde inte släppa taget och var till slut tvungen att göra vissa saker för att gå vidare.
Det var främst människorna som jag liksom inte ville släppa heller och det var inte helt på samma villkor eller intresse från alla håll. Med tiden kan det hända saker, men jag vet inte hur jag ställer mig till saker och ting nu. Skulle ju lätt kunna hamna i samma sits. You live and you learn..