Angst über alles

Ångesten ligger som en dimma i min lägenhet de dagar då jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen med mig själv och allt jag är. Det blir bara för mycket ibland. Små saker känns som stora, bagateller som leder till tankar som inte för med sig något gott. Antagligen finns det någon anledning, men jag är mindre duktig på att hantera livet ibland. Det finns så mycket val och chanser att man stirrar sig blind på vägen. Det är ju målet som är det aktuella. Inte de eventuella hindren eller annat som stör. Fokus ska ligga på målet, inte på vägen dit.

Min hjärna tenderar att låsa sig vid en del tillfällen som inte är alltför passande. Sen förblir jag passiv och kan inte ta tag i situationen utan backar ur, fegar och springer åt motsatt håll nästan. Håller distansen till det som känns jobbigt och framkallar ångest. Tänk om jag skulle ta och se den där ångesten i vitögat en vacker dag, bara köra på, rakt fram utan att blinka. Undrar vad som skulle kunna hända? Idiotisk fråga, det är ju bara att ta reda på det.

Ursäkterna gör aldrig någon nytta, de stjälper mig ju bara.

Bra jobbat!

Fick en påminnelse idag. hade inte betalat bredbandet, wtf, det hade jag ju visst det tänkte jag och loggade in på banken för att bevisa det, men icke. Jag fattar absolut ingenting längre. Är jag verklig så snurrig och ofokuserad? Det är ju fan skrämmande, kanske håller jag på att bli senil. Kommer jag bli helt blank i skallen innan jag fyllt trettio? Måste ta och öva upp fokuseringsförmågan, för det här funkar inte.

Har samma slags problem när det kommer till dansen. Jag kan det mer ller mindre i skallen, men ibland så hoppar stegen iväg åt helt fel håll, med fel fot, konstiga rörelsescheman som inte ens borde få vara med i denna dimension. Vad gör man då? Jo, man skrattar åt det och gör om igen, till slut kanske det fastnar. Hursomhelst, när jag fokuserar ordentligt brukar det gå bättre.

Sovdags som vanligt.

Let’s dance!

Jag är då ingen Peppe Eng iallafall. Men visst känns det att det var ca 16 år sen man dansade street/hiphop efter en koreografi alltid. Var kanske inte världens bästa då heller men ja, på nåt sätt känns det som att kroppen inte riktigt vill lyda längre. I huvudet är alla stegen glasklara, det är när de ska omsättas i praktik som det liksom knyter sig lite. Men det är väl bara att slänga sig in i det hela och repetera repetera repetera. Det är bra workout om inte annat och fokus behövs för att klara det.

Inte bara i dans fokus behövs, tror det är ett genomgående tema i mitt liv. Behöver börja fokusera på lite saker som är värda att fokusera på. Just nu ska jag fokusera på sömn.

Andra bloggar om: , ,

Ingen förstår

Inte ens jag. Hur ska man förstå? Jag är vaken. Jag sover inte. Jag låg i sängen och grubblade. Känner hur jag bara virrar runt. Det är ingen som kan veta eller förstå. Vad som sker i mitt huvud. Det är ju inte precis så att jag låter nån veta. Eller så att jag ens kan förklara. För det jag har inom mig går inte att förklara. Jag kan inte ens förstå. Är det nåt ens? Jag vet inte. Ett stort jävla frågetecken är vad jag är. Jag antar att jag vill ha en mening med mitt liv, men jag har väldigt svårt att finna någon. Jag har vissa dagar då jag är uppbokad och lever livet som alla gör. Jobbar, festar osv. Jag tänker inte mkt då jag är upptagen med sånt. Jag tänker inte för mkt. Jag känner inte efter liksom. Inte som jag gör nu. Som det är nu så är jag lite skakis, mest pga att jag bara ätit en skål med flingor och fyra rostade mackor på ett dygn. Det bara blir så, är ingen utstuderad bantningskur eller nåt annat dumt.

Nej, mitt liv är inte som jag vill att det ska vara. Nej, jag har inga drömmar om nåt direkt sådär. Vågar jag inte vara mig själv? Alltså, det är en fråga som kan besvaras på flera sätt. Jag är mig själv, men jag är det inte. Jag är en stark personlighet, men jag har knappt nån vilja. Med vilja menar jag att jag har väldigt vaga drömmar och mål. Min initiativsförmåga är inget jag jublar över. Visst ibland så tänder det till och så gör jag nåt, men det finns så mycket mer man kan göra. Det stannar oftast i tanken. Jag vet att allt grundar sig i rädsla. Rädd att satsa, att våga, att ta för sig, att ta plats, inte alltid men då jag inte är trygg. Jag är som räddast när det kommer till att älska. Jag är inte så bra på det här med känslor. Jag kan inte hantera andras känslor. Gråter nån så vill jag helst försvinna. Jag vet inte vart jag ska ta vägen i många fall. Sen beror det ju på vad det handlar om och vem det är.

Jag förundras av folk som kan trösta, ta på andra och vara allmänt gulliga. Alltså bara vara mänsklig. Jag är mer som en robot. Jag tror ni vet vad jag menar. Ibland funderar jag på om det faktum att jag skriver av mig offentligt gör saker värre för mig. Men i slutändan så verkar det kvitta. Jag vet att jag gör en del saker fel. Att leva i det förgångna är en av de sakerna. Att vilja ha nåt som inte finns längre. Jag menar, jag vill älska och älskas av någon. Men jag har svårt att se det hända. It was just a touch of luck that passed and made life something else? Jag är inte lycklig nu. Jag var det då. Det var nåt som fick mig att blomma. Men nu är jag vissen och då känns allt tyngre.

Om nån helt ärligt frågar vad jag gör eller hur jag mår så orkar jag inte. Jag backar inom mig. Tar tre steg bakåt och värjer mig från deras omtanke. Istället för att ta emot och ge tillbaka. You get what you give. Men jag är stympad. Jag vet att folk ser på en del saker man säger som självömkan eller klagan. Men jag känner såhär. Jag vet också att det är upp till mig att ta tag i mitt liv och våga. Men det är svårare än så, fast jag vet att det inte behöver vara så, så är det så. Det finns tusen ordspråk som säger åt mig att ta tillvara på livet och att det är en gåva. Men just nu så är det svårt att se det. Jag kanske har för höga krav och fokuserar helt fel. Men så är det. Jag kan inte förändra mig. Det är mitt fel. Jag vill bli nåt jag inte blir. Jag vill bli nåt jag inte känner till. Vad vill jag bli? Vad är jag? Detta är min djupa filosofiska fråga, vad fan är det här för nåt? Vem fan är jag? Jag försvann nånstans på vägen. All sorg, smärta, skit som varit har brytit ner mig och när jag försökt laga mig så har jag blivit nåt annat. Kompenserat den delen av mitt hjärta som krossats med en bit av stål. Titan eller kevlar. Så måste det ju vara. Jaha, va bra, vem ska hjälpa mig riva murarna? Mitt svar som alltid är nog att det är mitt jobb.

What else is new?

I wake up in the morning
Put on my face
The one that’s gonna get me
Through another day
Doesn’t really matter
How I feel inside
This life is like a game sometimes

there is no fire

Jag har ingen glöd, ingen eld. Jag finns här på denna jord, det gör jag. Men jag hittar inget som får mig att tända till. Jag flämtar till några sekunder, men inte mer. Jag vet inte varför det är så? Jag har en inställning till livet där jag är en loser. Jag sitter och gnäller. Jag klagar och tjurar, kanske inte alltid inför andra, men för mig själv. Jag säger att det känns bättre om jag får gnälla lite. Men tänk om det vore så att jag tog tag i det jag har framför mig, som jag gnäller över och bara gjorde saken bättre?

Visst, en del saker kan jag fixa. Andra saker händer inte bara för att jag skulle vilja det. Jag måste engagera mig och verkligen ta tag i det. Men gör jag det då? Nej, jag skjuter på det och sen så blir det inte av. Jag vet inte vart all min energi tar vägen. In i dataskärmen? In i andra personer som mår dåligt som jag engagerar mig i? Försvinner den i oron och det dåliga samvetet?

Ärligt talat har jag inte en jävla aning. Jag vet bara fakta, att jag sitter på arslet och inte orkar. Jag går omkring som en trasdocka och bara virrar runt.. kan inte fokusera helhjärtat på nåt. Låt hjärtat vara med, jo tjena.. Måste hjärnan hänga med också? Vet inte om det är fysiskt möjligt.

Vart fan är min killerinstinkt? Den som kan ta mig till världens högsta punkt och låta mig flyga världen runt och bara roffa åt mig av allt jag vill se och höra och göra? Jag vet hur jag är, jag vet hur folk uppfattar mig. Men det hjälper inte, jag kan inte ändra på mig. Jag måste NÅT.. *suck*

Skabb…

Jaha…sitter i Täby och leker lite innan jag ska hemåt. Osocial, jag?? Ja, igår var iaf jag, Maria och Johan ute och festa till det. var på Dailys. Helt okay. Sen hade vi ”efterfest” här i Täby. Alltså satt vi och ladda hem lite musik och flumma…inte knarkflum nej…! Skabb var alla människor som var fulla på Dailys och att vakna genomsvettig. Nu ska jag snart hem och göra migt mindre skabbig. Får se hur mkt av det jag ska göra som jag hinner med. Ska ju byta en tröja…men jag vet inte om jag orkar åka in till stan så många ggr. Hem nu och sen in till stan, hem igen och sen in igen…liksom. Och hem 🙂 Det är hårt att bo ute i bushen…

Nu till mina iakttagelser igår angående svenskars alkoholvanor…

Ja..kvällen börjar med lite öl och sen går det utför…det leder till fylla, slagsmål och en massa missförstånd som vållar konflikter som man lätt hade undgått utan alkohol. Alla dessa tomma ofokuserade blickar som bara irrar runt i ett rus…jag förstår det inte längre. och tur är väl det! Svenska folket har blivit besatta av alkoholkonsumptionen, det är ju läskigt. Särskilt dagens ungdom som fallit offer. De tror och tycker att det är fullständigt normalt beteende. Gå ut på krogen sup dig snygg och ragga på alla som är minst lika skabbigt fulla som dig själv.

FY FAN!

Sen ska man visst vara den som skryter om hur full man var och hur bakis man var efteråt. Som om det är nåt att sträva efter…men visst, tycker ni det är kul att supa och må piss dagen efter, fine by me. Tänk efter bara så att det inte sker alltför ofta.

Jag har iaf tagit ett visst avständ från både krogen och supandet som sker där. Vill jag roa mig kan jag göra det på privatfester eller på technofester. helt annat då 🙂 jag är så glad att jag insett detta. Puss på er alla, fulla skabbdrägg som förnuftiga plurmänniskor 😉