Det tar ju tid det här med förändring

Dagens dag har jag sovit till 8.30, slängt återvinning, bokat tid i tvättstugan som jag glömde bort, hämtat gröna påsar hos Telge bostäder. Tvättat fyra maskiner tvätt. Bytt några blöjor, haft ont här och var i kroppen, fått besök av en syster som lånade lite pussel, kollat på Mandelmanns.

Tiden flyger iväg och jag försöker hänga med och hinna med. Blir väl alldeles för splittrat och osammanhängande då kanske. I morse efter att jag och Astrid ätit frukost och så tyckte jag att jag skulle se på filmen Les Miserables med Hugh Jackman m.fl. på temat musikalfilm, då jag såg The greatest showman igår.

Tröttnade halvvägs in faktiskt. Dels har jag sett den förut och ja den är rätt dyster. Imorgon så blir det väl till att dammsuga när hon sover. Får passa på när det går. Sen tror jag att disken får sig en omgång. Glammigt liv man lever alltså. Jag vet inte jag, hade gärna kunnat göra lite som att träffa folk men den här jävla pandemin gör det ju mer eller mindre omöjligt.

Nä, mer sömn och mindre blaj här får det bli. Behöver bli mer närvarande i nuet och det är inte helt lätt att genomföra. Mindre skärmtid och mer härvaro med familjen får jag börja med. Inte för att det blivit för lite av det, men det kan alltid bli mer.

Imorgon sker något positivt i alla fall. Ny president i USA. Bort med dåren och in med något som åtminstone är bättre. Finns ju saker att önska förstås, men det tar ju tid det här med förändring. Som att göra 25 situps, knäböj och armhävningar varje dag, fram till juni. Började igår/i natt och ska fortsätta imorgon när jag vaknar.

Nu ska jag sova och hoppas att alla i familjen sover gott i natt. Var lite mardrömmar igår hos Elsa som gjorde att hon fick sova med oss i sängen sista timmarna. Händer mycket med henne nu känns det som. Utvecklingen i hjärnan är väl upp i högvarv. Bara att finnas där och hjälpa till så gott det går.

Att hänga med i svängarna

medium_4399299093
photo credit: HeatherBradleyPhotography via photopin cc

Vissa perioder av ens liv så är det rätt lugnt och händelselöst, andra är det full rulle och det händer saker hela tiden. Delvis har det ju och göra med vilka val en gör och hur saker och ting kommer till en, men ibland så råkar saker bara komma på en gång.

Våren är ju en sådan period då det händer mycket, särskilt när det är supervalår och en som jag vill engagera sig och se ändringar. Sen är det en del på den privata fronten också som ska styras upp så det gäller ju att hålla huvudet lite kallt och ha lite tilltro till att saker och ting löser sig på bästa sätt.

Nu råkar jag vara en sådan person som oroar sig och nojjar en del, men jag jobbar på att inte låta det ta över och få mig att må dåligt. Hur som helst så är det kul att ha aktiviteter att engagera sig i och att det händer saker i livet. Så när allt som ska ordnas är gjort ska jag försöka njuta ännu mer av livet.

Det är ju alltid såhär när en ska genomgå en transformation där livet förändras om så bara på  vissa sätt. Tålamod och att kunna se målet i horisonten. Inte låta saker och ting spåra ur. Som en säger, det gäller att hänga med i svängarna.

Utan lite perspektiv och eftertanke är det lätt att en slänger sig iväg utan att riktigt ha koll på läget, sker nog för alla vid någon tidpunkt i livet. Konsekvenserna av det kan ju bli lite hur som helst, beroende på om turen är på ens sida eller om det barkar käpprätt åt fel håll. Men oftast går det bra. Gäller mest att våga och på det sättet är jag inte speciellt feg. Svängarna är ju lite som toppar och dalar, utan de vore livet rätt trist egentligen.

Life is a rollercoatser, just gotta ride it..

Kvinnors situation

De måste gifta sig för att ha ett värde enligt vissa.

De måste klä sig som pojkar och män för att kunna känna sig trygga och kunna jobba på gatorna i Kabul.

De blir hånade, spottade på, utnyttjade och kränkta dagligen.

Det finns alldeles för många exempel som gör mig förbannad.

Jag kan inte sitta på sidan om och inte göra något längre.

Jag vill synliggöra kvinnors kamp.

Visa de problem som finns här hos oss i Sverige.

Vad driver kvinnor?

Vad kämpar de för?

Hur upplever de sin situation?

Jag som man kan aldrig någonsin förstå hur det är att gå i deras skor, men jag kan försöka och jag kan säga vad jag tycker. Försöka få andra att tänka till och stanna upp och kanske ändra något hos sig själva. Jag har en idé, som jag tänker försöka utveckla. Inom sinom tid när jag har något att presentera, så ska jag börja bygga upp något som kan bli bra för frågans skull.

Det är min förhoppning. Så länge tycker jag ni kan se på de här dokumentärerna.

Längst bak i bussen

Utklädd till pojke