Etikettarkiv: känslor

För att jag föddes

Jag försvann samma dag då du bestämde att jag skulle få finnas till.

Eller resan som jag nu färdas på, började då, jag färdas ständigt mot denna till synes nattsvarta framtid, som aldrig någonsin kan bli bättre. Nu låter det överdrivet och dramatiskt utan ände. Men på många sätt är det min sanning.

Långt djupt inne i all oändlighet av alla tankar och känslor som aldrig får komma ut så är det så det är. Lika vackert som fågelns flykt mot den vintermulna himlen, lika omfattande är tragiken inom mig.

Ingenting verkar spela någon roll längre. Varför bryr jag mig om att skriva det här då? Om jag det visste. Jag kan ändå aldrig förmedla hur jag känner.

Hur allt jag gör bara känns som något som inte är på riktigt, att ingenting jag känner kan vara på riktigt. Just nu vill jag bara sova. Sova dygnet runt för att slippa allt.

Depression säger du? Jag vet inte. Jag kommer visst aldrig över att vara den jag är idag.

Alla val jag gjort till denna dag har lett fram till hur det är idag. Jag orkar inte längre vara den jag är. Jag vill inte. Jag vill vara den jag skulle vara. Den jag skulle vara.

Orädd, rak, ärlig, ta situationer utan att rygga tillbaka. Inte svälja och ta emot, vara diplomatisk och undvikande. Jag vill kunna uttala allt det jag aldrig säger.

Allt detta har gjort att jag inte har någon, ingen jag kan släppa allt för. Jag är isolerad, ensam och rädd, för att jag föddes. Föddes till en grym och sjuk värld. Efter att jag läst allt jag skrivit i det här inlägget så kan jag på något sätt se sanningen i det, samtidigt som jag också kan se att jag inte alltid känner såhär. Men det handlar om grunden till mina problem.

Det som liksom alltid finns där, som jag inte lyckas få bort. Resultatet är att jag förblir ensam.

Rant

För vad som känns som tusende gången, minst, så är jag nu där igen. Det frambringas av samma saker och jag tror nästan jag är ute efter det på en omedveten nivå. För jag behöver få något slags utlopp för alla de känslor som jag aldrig annars får utlopp för. Det är så svårt för mig att släppa taget och göra det i stunden, när det sker.

Nu sker det ju inte alls längre, mycket på grund av att jag inte kommer fram så långt. jag har inga stunder med andra personer. Inte sådana som räknas. Så upplever jag det hela tiden och jag sörjer det något enormt. Tyvärr vet jag inte hur eller om det ens går att göra något åt detta, man lever ju i stunden, det är inte samma sak.

Fast jag har ju varit där, jag har känt stunder, det har jag, så jag tror nog inte riktigt att det är en giltig förklaring på vad som fattas. Verkligheten är att jag för ett antal år sen, efter att ha blommat ut känslomässigt, slöt mig. Jag har inte kommit igen efter det. Oavsett hur det gick till eller vad jag har gjort, så återstår fakta. Jag vet att det låter en aning konstigt, men jag gav liksom sakta men säkert upp om vissa saker.

Det har aldrig varit en styrka jag haft, att kunna knyta band som består. Men jag antar att detta har sina orsaker. Jag vet exakt vad det är som orsakat det. Vem som helst kan räkna ut det, men det är nog bara jag som kan göra något åt saken. Jag önskar mest av allt att jag någon gång, på något sätt ska våga bryta min ensamhet. Den som sitter inne i själen, som ingen egentligen kan se eller förstå.

Att få uppleva närhet och våga vara svag i en annan persons famn, det är saker som kanske låter mindre positiva, men jag tror att de flesta förstår vad jag menar. Jag tror att jag behöver det mer än jag någonsin erkänner för mig själv. Jag tror många behöver det mer än de erkänner för sig själva.

Mycket av det som jag upplever förekommer i vårt samhälle har med hur vi förväntar oss och tror att andra uppfattar oss och hur vi bör vara. Men jag är så väldigt trött på dessa ”faktorer”, vill bara fly från detta skitland och gömma mig någonstans där solen alltid skiner. Men tyvärr inser jag att det inte är så enkelt.

Livet är så jävla komplicerat. Och det suger kuk!

Måste erkänna det

Jag skriver inte så illa ändå, det blir ganska bra texter märker jag när jag läser igenom det. Måste verkligen inse att jag skriver rätt bra. Känns skönt att konstatera. Jag är bra på att skriva om mig och mitt liv. Jag har en förmåga att måla fram känslor och situationer jag upplever. Hoppas ni som hittar hit också kan hålla med om det.

To be able to love

Okej, gör er redo för en djupdykning.

Nu ska jag bena ut en av de mest smärtsamma sakerna i mitt liv, om jag hade haft några känslor att känna med alls. Nu är det väl inte riktigt så illa kanske, men ja det är inte bra. Hela tiden frågar människor hur det går med kärleken, om jag träffat någon osv. Jag är alltid lika flackande och oklar i mitt svar tillbaka. För jag har ingen som helst aning hur jag ska kunna svara på de frågorna.

Hur ska jag kunna förklara allt som gjort den frågan till något så komplicerat? Visst det kanske inte skulle behöva vara så komplicerat. Men jag upplever det så. Har varit inne på svaret förr. Mina problem med att inte kunna älska. Kanske har jag konstruerat dem själv. Genom att alltid vara till lags, aldrig sagt ifrån, inte kunnat stå upp för mig själv.

Att bli arg, visa att jag är värd mer, än det som jag fått. Jag har bara tagit emot skit och svalt all skit. Detta har lett till att jag i slutändan har tappat bort vem jag är. jag kan ju urskilja vissa detaljer som jag kan tycka är jag, men jag har aldrig haft några principer eller krav på andra. Jag har anpassat mig in i absurdum. Allt för att bli älskad.

Men att bli älskad på det sättet funkar inte. Man blir inte älskad, man kanske blir omtyckt och sedd som snäll och så, men inte älskad. Särskilt inte av sig själv. Jag vet inte vad det är att älska sig själv. Hur gör man det? Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Det känns rätt hårt.

Take this heart

Jag har precis insett något som jag vetat om djupt inne rätt länge. Det finns vissa delar av mig som jag inte alls tycker om. Som jag rent av hatar. Det förstör så mycket i mitt liv att det känns som att jag missar att leva det. Att allt som kunde varit så mycket bättre helt enkelt inte är alls. Jag har vetat om det, men eftersom jag inte klarar av att hantera eller ta tag i det, så väljer jag att ignorera det. Men det kommer liksom aldrig att inte finnas där. Det kommer alltid spöka. I bakgrunden, i skuggan. Av allt jag någonsin gör. Jag vill bara bli fri från dessa demoner som alltid ska lägga krokben på allt i mitt liv.

Att alltid leva mitt liv på låtsas, utan insats. Utan att investera i andra. Utan att investera i mig själv, är jävligt tröttsamt. Att sitta och beklaga sig, för det gör jag. Utan att göra något åt saken, är så fruktansvärt onödigt. Vad ger det mig eller någon annan? Jag är trött på min rädsla för känslor och människor. Jag vill inte vara sån, jag vill inte.

Jag vill säga JA till känslor, livet allt det goda OCH det dåliga. Det vill jag.

Andra bloggar om: , ,

Intressant

Banalt liv

Vänt på dygnet var det ja. Medföljande seghet är ett faktum. Fack tum, fuck this. En promenad i höstluften skulle kanske vara något, eller så sitter jag här och bara andas in den avgasfyllda luft som sipprar in genom glipan i mitt fönster. Har försökt mig på att vara i kontakt med mindre positiva känslor eller känslor whatsoever de senaste dagarna. Väldigt svårt att veta om det kommer ge den effekt jag är lite ute efter. Att helt enkelt känna efter och säga hur mår jag?

Jag blir nog mest förvirrad av det hela. Viktigt att ta med i ekvationen är nog hur det hela blivit så det blitt. Hur gick det ”fel”. Vilket jag vet. Jag gör felet hela tiden, även nu. Jag tänker för mycket. Använder hjärnan när jag helst bara ska använda hjärtat. Men det var länge sen jag litade på mitt banala hjärta.

Och hur banalt blev nu inte detta, ungefär som livet i allmänhet då.

I can’t trust it

Vädret har varit konstigt idag och det har säkert påverkat mig mer än jag tror. Jag har dock inte varit på ett konstigt humör så. Det är kanske mer att det på någon nivå visar vart jag står. Jag kan inte riktigt förstå sambandet, men det känns på något sätt riktigt. Har kommit fram till en del saker som legat och lurat länge under ytan. Saker som jag inte kunnat formulera för mig själv. Inte fullt ut. Det har kommit i olika nyanser och former förut, men inte såhär.

Vad är det jag talar om då? Hur mitt hjärta är främmande för mig. Att jag inte längre litar på det. Därav min inkonsekventa livsstil. Jag menar att det kan vara så att jag har varit singel sen mer än fem år tillbaka, just pga alla de dåliga val jag gjort. Just därför vågar jag inte ens känna efter i de flesta fall. Jag tror inte på min förmåga alls.

Andra bloggar om: , ,