Ja, vad ska en säga. Denna vecka som gått går till historien som en riktig skitvecka. Vet knappt vart jag ska börja. Ett barn med feber, båda med slemhosta som orsakar kräkningar, vikter på litens tå så jag och hon fick åka till akuten. Gick bra, men det såg inte så bra ut, så tog det säkra före det osäkra. Tån är blå¨, men hon gnäller inte alls så.
Trots och allt vad det innebär. Vaknat mellan 5-6 typ varje dag. Klängiga sjuka barn som inte går att resonera med och ja, nej usch och fy fan vilken jobbig vecka. Det handlade mest om att överleva och inte så mycket annat. Tyvärr blev det teve på typ hela dagarna. Så nu senaste dagarna har vi trappat ner med motstånd förstås.
”Jag vill se på teve, snälllaaaa”, har varit det första vi fått höra klockan 06.08. Sen utbrott vid nej. Vissa har varit brutala. Eftersom hennes aptit varit nära på noll så har humöret följt ungefär samma kurva. Att få i en febrig liten tjej mat har liksom varit svårare än vanligt, med följd att hon fått lite vad som gått att få henne att acceptera. Inte den bästa kosten med andra ord.
Senaste dagarna har det varit lite bättre, men jag hoppas att rutiner som förskola osv ska göra att livet blir lite mer drägligt igen. Tro nu inte att allt varit nattsvart. Vi har haft lite positiva stunder med, det får en aldrig glömma bort. Då blir livet outhärdligt.
Det är tider som dessa som testar en och bygger karaktär, men jag är gärna utan, tack. Även om det är bra med perspektiv. Lärorikt är det verkligen. Som t.ex. ska du inte säga vad som helst till en treåring. Helt plötsligt har du svikit barnet och det får ett jätteutbrott. Jag hade till exempel sagt till Elsa att hon får gräva i en del av vår trädgård, eftersom vi ändå skulle ställa en pallkrage där. Det sa jag dock inte till henne.
Idag skulle Linda äntligen komma till skott och ställa dit den. Då får Elsa ju så klart ett utbrott och snyftskriker att där får den inte stå, flytta på den, om och om igen. Linda visste inte om att jag sagt att hon fick gräva där och försöker förklara, men vad fel det kan bli. Slutade med att jag fick be om ursäkt till alla och så fick vi gå in och äta lunch.
Vaknade själv med halsont i morse, så imorgon kommer ett covidtest hem för att utesluta att det är det. Tror ju inte det, men vet ju aldrig. Ser inte fram emot det alls. Rysliga grejer. Nu dags att ta sig an sängen så nästa veckas utmaningar går att hantera. Hoppas verkligen Elsa kan gå till förskolan imorgon, behöver lite återhämtning.
Passade på och käka lite grekiskt inne i Lunagallerian när vi ändå befann oss på stan och var hungriga. Vet inte hur de gör sin halloumi men den är så god. 
