Livet med lite extra krydda

Ja, vad ska en säga. Denna vecka som gått går till historien som en riktig skitvecka. Vet knappt vart jag ska börja. Ett barn med feber, båda med slemhosta som orsakar kräkningar, vikter på litens tå så jag och hon fick åka till akuten. Gick bra, men det såg inte så bra ut, så tog det säkra före det osäkra. Tån är blå¨, men hon gnäller inte alls så.

Trots och allt vad det innebär. Vaknat mellan 5-6 typ varje dag. Klängiga sjuka barn som inte går att resonera med och ja, nej usch och fy fan vilken jobbig vecka. Det handlade mest om att överleva och inte så mycket annat. Tyvärr blev det teve på typ hela dagarna. Så nu senaste dagarna har vi trappat ner med motstånd förstås.

”Jag vill se på teve, snälllaaaa”, har varit det första vi fått höra klockan 06.08. Sen utbrott vid nej. Vissa har varit brutala. Eftersom hennes aptit varit nära på noll så har humöret följt ungefär samma kurva. Att få i en febrig liten tjej mat har liksom varit svårare än vanligt, med följd att hon fått lite vad som gått att få henne att acceptera. Inte den bästa kosten med andra ord.

Senaste dagarna har det varit lite bättre, men jag hoppas att rutiner som förskola osv ska göra att livet blir lite mer drägligt igen. Tro nu inte att allt varit nattsvart. Vi har haft lite positiva stunder med, det får en aldrig glömma bort. Då blir livet outhärdligt.

Det är tider som dessa som testar en och bygger karaktär, men jag är gärna utan, tack. Även om det är bra med perspektiv. Lärorikt är det verkligen. Som t.ex. ska du inte säga vad som helst till en treåring. Helt plötsligt har du svikit barnet och det får ett jätteutbrott. Jag hade till exempel sagt till Elsa att hon får gräva i en del av vår trädgård, eftersom vi ändå skulle ställa en pallkrage där. Det sa jag dock inte till henne.

Idag skulle Linda äntligen komma till skott och ställa dit den. Då får Elsa ju så klart ett utbrott och snyftskriker att där får den inte stå, flytta på den, om och om igen. Linda visste inte om att jag sagt att hon fick gräva där och försöker förklara, men vad fel det kan bli. Slutade med att jag fick be om ursäkt till alla och så fick vi gå in och äta lunch.

Vaknade själv med halsont i morse, så imorgon kommer ett covidtest hem för att utesluta att det är det. Tror ju inte det, men vet ju aldrig. Ser inte fram emot det alls. Rysliga grejer. Nu dags att ta sig an sängen så nästa veckas utmaningar går att hantera. Hoppas verkligen Elsa kan gå till förskolan imorgon, behöver lite återhämtning.

Krasslig helg

Har haft en lugn helg, blir väl så när man är sjuk och så. Borde ha lagt mig för typ en timme sen, men nej. Hopplöst. Ska bara och så hände en massa andra saker där emellan.

Vaknade i alla fall krasslig i fredags morse så stannade hemma från jobbet. Sett en hel del film och tv förstås. Lord of the Ring för fyrtioelfte gången. Avnjöt lite alkoholfritt rosevin samtidigt som jag zappade på teven igår kväll när resten av familjen sov.

Igår morse sov jag länge och det var skönt med förstås. Idag skulle det ju varit babysim igen, men jag var fortfarande krasslig och det blev inställt från arrangörens sida av samma skäl

I veckan har jag gjort lite olika saker, varit på läkarbesök för att följa upp min njursten efter anfallet jag fick i februari. Har en sten i varsin njure och ska tydligen dricka minst 2 L vatten per dag samt undvika tomat, spenat, nötter, jordgubbar och kaffe/te. Har ätit jordgubbar, nötter och tomat sedan dess 😛

Vi intervjuade också 8 personer som kan bli våra kommande kollegor i torsdags. Jag höll i taktpinnen kan man säga. Sen ska chefen välja ut vilka av de vi valt ut som hon ska träffa så får vi se vilka det blir.  

I fredags skulle jag följt med på föräldragruppen på BVC vilket var första gången men var som sagt sjuk. Var tydligen inga pappor med, kanske inte så konstig då det är 10.00 på en fredag, men ändå lite dåligt tycker jag.

På kvällen skulle vi hängt hemma hos mamma men även det blev ju inställt. Var exakt ett år sen pappa gick bort då. Kändes när jag gick till jobbet i torsdags med Death cab for cuties låt What Sarah Said i lurarna.

But I’m thinking of what Sarah said

That love is watching someone die

So who’s gonna watch you die

Vad säger man, livet..

Idag gick vi ner på stan för att köpa bitring och lite annat jox åt Elsa då hon är väldigt mycket för att dra och slita i sitt tandkött. Tänker att det kliar eller så, därför bra med lite hjälp mot det. Hittade flera skallror också inne på Kringlan närmare bestämt på Lekia.

Passade på och käka lite grekiskt inne i Lunagallerian när vi ändå befann oss på stan och var hungriga. Vet inte hur de gör sin halloumi men den är så god.

Sen tog vi bussen hem. Nu sova för att påbörja en ny arbetsvecka imorgon.

Mycket att säga eller skriva.

Så varför blir det aldrig av då? Livet blinkar på och jag vet att vill jag få någon att läsa det jag skriver så behöver det ju finnas saker att läsa. Jag har en hel del tankar om skeenden runt om i världen, typ Trumps kommande öde och vad jag tycker där. Om all jävla skit som pågår kring årets val och diverse annat. Men inte fan skriver jag något om det.

Jag skulle också kunna skriva massa om vad som händer i mitt liv, med Elsa och jobbet och Linda och allt, men nej så blir det ju inte.. Idag till exempel massakrerade jag en soffa, väldigt intressant att få höra om förstås.

Ska se om jag kan lyckas komma igång igen, det lär märkas om vi säger så. Jag ska lägga mig nu för det är sent och imorgon ska vi på babysim för andra gången, vilket är rätt mysigt. Kommer upp bilder på insta och Facebook vilken dag som helst, har inte hunnit bara.

När jag fastnat och inte kom vidare

Åter igen så använder jag mig av en text som jag påbörjade för flera år sedan när jag hade fastnat. Men jag vill liksom få ut de utkast som ligger här och skräpar. Skönt att kunna konstatera att saker och ting kan förändras. Jag vet att jag under många år hade gett upp, men skam den som ger sig. Betänk att det som står skrivet nedan skrevs sommaren 2013. Jag har inte längre fastnat.

I helgen som var kom ångesten tillbaka med bestämdhet. Nu idag har jag återvunnit min livstro trots att faktum kvarstår. Ensam och singel #foreveralone.

Som jag nog nämnt tidigare så känns det som att precis varenda en gifter sig, skaffar barn, flickvän eller ska flytta ut i nån jävla villa och det blev för mycket. Som vanligt kom tankarna om vad det är för fel på mig och varför ingen vill ha mig. Ologiskt och inga nyheter där. Betade av de som de kom och suckade extra mycket. Vet liksom svaret redan på alla dessa dumma tankar. Och att jag inte kommer någonstans är ju rätt uppenbart. Stuck stuck stuck.

Och åter igen faller jag i fällan. Att fastna är att säga att jag fastnat. Så länge jag intalar mig själv att jag är fast så är jag det. Måste bryta mig loss, göra något oväntat och helt olikt mig själv för att komma vidare, men vad? Bli en utbrytarkung som skapar sin egen värld. Skita i alla saker i huvudet som säger stopp, sluta och nej, det går inte. Men jag skulle behöva hjälp med det. För många spärrar satta och för lite svar på hur de ska överkommas.

På något sätt så löste knutarna upp sig och jag fick till det så att säga. Fick hjälp av en underbar person kan man väl säga och imorgon är det sex månader sen vi gifte oss.  Livet förändras, så mycket är säkert och ingen fantasi kan uppbåda eller förstå vad som kan ske i framtiden. När det kommer till vad som skett sen dess så har jag checkat av lite av det som jag var så avis på att andra gjorde.  Gift mig, flyttat ihop och snart flyttar vi förhoppningsvis till ett radhus och får barn.

Livet må ge en utmaningar och vara tufft men ibland blir det ganska bra.

Frihet eller statusjakt – vad är viktigast?

Nu är det dags för en rejäl dos systemkritik och självrannsakan angående frihet och pengar. Jag såg en video tidigare som i princip dumförklarade alla som mot sin egentliga vilja ingår i arbetslinjen för att tjäna pengar.

Så frågan att ställa sig själv är vill jag vara en kugge i maskineriet eller vill jag vara fri att göra det jag vill? Ganska enkel fråga med många svåra svarsalternativ. Fundera på det du. Är det viktigt med pengar och status eller har vi alla blivit lurade? Äkta frihet är det materiell rikedom och att ha resurser som gör dig kapabel att välja? Eller att bli omtyckt för ytliga saker av personer som du egentligen inte bryr dig om? Måste de höra ihop? Kan man välja det ena utan det andra om man nu vill det? Krävs nog en balansgång.

Livet som pågår

OBS! Nedan finns ett utdrag ur ett inlägg som jag påbörjade för typ sådär 9-10 månader sen, så jag tänkte att vafan jag publicerar det nu så det kommer med. Hur jag tänkte då och hur livet ser ut nu skiljer sig dock lite. Man kan säga att det rosaskimrande angående jobbet kanske inte är lika rosa längre. Men det är trots allt en del där i som stämmer.

Tänkte sticka in med ett inlägg bland alla bilder här. Livet som sambo är bra härligt och snart bär det vidare på nya äventyr karriärmässigt. Kommunala vägar. Ska bli riktigt spännande och framförallt skönt. Jag kommer ha 10 minuters gångväg till jobbet. Fatta! Jag som pendlat i princip sen jag började jobba efter examen. Jag var och skrev på kontraktet häromdagen och sa upp mig idag. Så om en månad är jag både Södertäljebo och arbetar i kommunen, det har ju inte hänt sen 2011.  Helt sjukt vad det gick bra att söka nytt arbete, var på flera intervjuer och tror jag hade fått ett av de andra jobben med. Men de hörde aldrig av sig när jag sa att jag var tvungen att svara på det här som jag då ville ha.

Livet ja, det är rätt underligt ibland hur det bara vänder och vrider på tillvaron utan att m,an kan kontrollera något. Det är bara att hänga med och försöka att få rätsida på det man bemöter i sitt dagliga liv. Hela tiden försöka lära sig och påminna sig själv om hur bra man faktiskt har det.

 

Svåra livsläxor

3159197173_d5dbef7a7b
Kom just in på att jag är sjukt otacksam och mest koncentrerar mig på det negativa när jag är sysslolös. Har haft semester i över en vecka och inte presterat speciellt mycket. Så jag sitter och känner mig menlös och att livet suger i allmänhet. Glömmer bort allt det fina och bra som jag faktiskt haft innan. Så jag gör härmed ett försök att påpeka för mig själv att jag inte haft en värdelös semester/sommar.

New York, Bråvalla, Visingsö och annat trevligt. Nu ska vi åka och äta på Vapiano, sen till Mörby och ja, inte vet jag. Tror jag ska ta med min kamera ifall jag hittar något kul att fota. Livet blir inte roligare än man intalar sig. Jag tror jag behöver tänka så istället för att tänka på allt jag inte gör eller hinner eller har.

En svår livsläxa bland många livsläxor men ja, kan inte göra mer än försöka påminna sig de.

photo credit: 2/365 via photopin (license)