OBS! Nedan finns ett utdrag ur ett inlägg som jag påbörjade för typ sådär 9-10 månader sen, så jag tänkte att vafan jag publicerar det nu så det kommer med. Hur jag tänkte då och hur livet ser ut nu skiljer sig dock lite. Man kan säga att det rosaskimrande angående jobbet kanske inte är lika rosa längre. Men det är trots allt en del där i som stämmer.
Tänkte sticka in med ett inlägg bland alla bilder här. Livet som sambo är bra härligt och snart bär det vidare på nya äventyr karriärmässigt. Kommunala vägar. Ska bli riktigt spännande och framförallt skönt. Jag kommer ha 10 minuters gångväg till jobbet. Fatta! Jag som pendlat i princip sen jag började jobba efter examen. Jag var och skrev på kontraktet häromdagen och sa upp mig idag. Så om en månad är jag både Södertäljebo och arbetar i kommunen, det har ju inte hänt sen 2011. Helt sjukt vad det gick bra att söka nytt arbete, var på flera intervjuer och tror jag hade fått ett av de andra jobben med. Men de hörde aldrig av sig när jag sa att jag var tvungen att svara på det här som jag då ville ha.
Livet ja, det är rätt underligt ibland hur det bara vänder och vrider på tillvaron utan att m,an kan kontrollera något. Det är bara att hänga med och försöka att få rätsida på det man bemöter i sitt dagliga liv. Hela tiden försöka lära sig och påminna sig själv om hur bra man faktiskt har det.
Världen brinner och vi gnäller, super och gör en massa annat som kan tyckas meningslöst i ett större perspektiv. Det är inte helt konstigt att det inte sker några större revolutioner i västvärlden. Vi har det rätt bra ändå, vi har köpt hela idén med det samhälle vi byggt och lever i de hjul vi fastnat i och som fortsätter snurra.
Självklart finns det kritik och en hel del ifrågasättande, men inte är det något som kommer leda till sånt som kan tyckas nödvändigt när man läser om alla hemskheter på nyheterna. Jag vill poängtera att jag är helt medveten om att en är sig själv närmast och att det är väldigt svårt att på ett psykologiskt plan ta in all hemskhet där ute. Men samtidigt så skriker mitt samvete ibland av allt jag ser runt om mig. Vad fan håller vi på med?
Som ett slags självförsvar så säger jag mantrat för mig själv, allting är relativt, allting är relativt.. och visst fan är det så. Jag ska inte behöva må dåligt och inte unna mig för att andra har ett helvete. Fascinerande att vi när det händer något närmare oss, läs branden i Bergslagen, plötsligt vill hjälpa till hur mycket som helst medan det är svårt att få upp samma engagemang för saker som sker längre bort från oss.
Ja, det är inte så lätt att samla ihop mat, kläder och så vidare och skicka till Långtbortistan, men jag gjorde ändå den parallellen eftersom det säger en hel del om den natur vi människor drivs av. Är ganska säker på att det finns ett psykologiskt begrepp för det hela, men jag kan inte komma på det.
Det är verkligen inte lätt att få ihop det i vår globaliserade värld. Mer kärlek åt folket, nog med hat och våld NU! Skaffa lite jävla PERSPEKTIV!
Har efter mitt utbrott tidigare fått en del kritik för hur jag uttalat mig och vill bemöta det och gå in lite mer på djupet om hur jag tänker.
Vill börja med att säga att jag står för det jag tycker. Väldigt ovanligt av mig att vara så icke-pk, men jag har mina punkter där jag liksom inte riktigt är så snäll och förstående. Rökning är en av dem. Jag förstår att det kan uppfattas som att jag är en person som vill visa mig bättre än andra. Det hade jag säkert tyckt om mig själv om jag nu inte visste hur jag själv tänker.
Det jag brukar länka och sprida på facebook och andra sociala medier handlar om orättvisa förhållanden i vårt samhälle. I mina ögon så är inte rökare en eftersatt och diskriminerad grupp, men jag har egentligen ingen aning, jag röker ju inte själv. Kvinnor och icke-vita blir diskriminerade och förtryckta, det är därför som jag tycker det är viktigt att sprida de olika texter och länkar som jag finner runtom på nätet.
Hycklare är jag säkerligen, jag har väldigt svårt att få ihop logik i allmänhet när jag ska argumentera, speciellt när jag ska ta och uttrycka mig över något som jag blir störd eller irriterad av.
Som jag ser det så är det inte en mänsklig rättighet att röka. Det är ett val, jag har ingen rätt att bestämma över vad andra gör med sina kroppar, men jag anser däremot att om en person gör något som är skadligt för andra så blir det ett problem. Därför tycker jag att rökare kan respektera de som inte röker och göra sitt bästa för att inte utsätta andra som inte röker för röken. Jag fattar också att de flesta rökare gör det, jag stör mig på de som inte över huvud taget verkar tänka sig för när de röker mitt bland folk. Fimpar ska vi inte ens tala om.
Det är därför jag tycker att jag som valt att inte röka ska slippa bli utsatt för rök i så stor mån som möjligt, speciellt i offentliga miljöer. Självklart förstår jag att jag kommer bli utsatt för rök när jag rör mig i samhället, men ibland blir det för mycket, som när någon tänder en cigg sekunden efter att dörren på pendeln öppnats, eller när jag som jag nämnde tidigare får gå igenom ca 8 olika personers rök på en sträcka av 100 meter.
När det kommer till var gränsen går för vad som är acceptabelt i samhället, hundar, skrikande barn med mera så är det ju väldigt svårt att begränsa så att alla får som de vill. Där kan jag tänka mig att jag och en del som röker har så pass olika syn på saken att det nog får vara så, ingen idé att försöka övertyga eller ändra på varandras åsikter där. Det är en tolkningsfråga som så mycket annat. Men eftersom jag utgick från mitt perspektiv som jättekänslig ickerökare så blev det så jag valde att uttrycka mig. Jag hade även, inte för att ursäkta mitt ordval eller så, just blivit varse en miss jag gjort på jobbet så jag var ganska upprörd i allmänhet när jag skrev det inlägget.
Åter igen, mitt ordval var lite hårt överdrivet och jag ber om ursäkt om någon tog illa upp, men jag måste vara ärlig och säga att det är så jag tänker typ 10 ggr om dagen när jag går igenom moln av rök. Självklart gör jag allt för att undvika det, håller andan, går omvägar, men det går inte alltid.
Vill avsluta med att det här handlar enbart om min upplevelse, jag tycker inte vi ska lagstifta och förbjuda saker, det fungerar ändå inte. Bättre att respektera varandra. Självklart att de som röker också ska ha rätt till det, men inte på min bekostnad. Svår fråga det här med vem som har mest rätt att finnas och leva som man vill. Tror det är därför det blir så infekterat så fort denna fråga kommer upp.
Live and let live. Jag kommer ju ändå få fortsätta gå igenom rökmoln. Stackars lilla mig.. 😛
Jag har en kollega på jobbet som gillar att lyssna på Ring P1 i rent underhållningssyfte. Jag brukar lyssna ibland, tills jag typ dör av hur korkade en del är. Åsikter som borde begravts med Sovjetunionens fall eller liknande. Det finns folk till allt som jag brukar säga. När de blir för enkelspåriga och analysen saknar all slags perspektivtänk eller djup så sätter jag på mig mina hörlurar och suckar högt och säger att det här kan jag inte lyssna på. Misantropen i mig skriker rakt ut.
Om ni aldrig lyssnat på detta program som oftast leds av Täppas Fogelberg, men även Alexandra Pascalidou och andra, så gör det. Det märks hur tydligt många bara vill få sin röst hörd och få beklaga sig över det som de tycker är ett stort problem i vårt samhälle. Med en lite djupare analys skulle jag kunna dela upp dessa personer som ringer in i olika kategorier. Men så kul ska vi inte ha det. Ni får gå in på Sveriges Radio P1:s programsida för Ring P1 och lyssna istället. Det går även att läsa om de senaste ämnena som varit på tapeten. Ha så kul och låt inte er inre misantrop ta över, tappa inte all tro på mänskligheten.
