Etikettarkiv: relationer

Bloggen – ett sätt att konstruera sin verklighet.

Förklaring: En uppgift där vi skulle göra en presentation och frågeställning utifrån ett valfritt intressant avsnitt ur boken Kulturens väv av Jerome Bruner.

När det kommer till att uttrycka sig har vi människor i våra olika kulturer funnit en rad sätt att gå tillväga. Från historieberättandet som det begav sig för åtskilliga sekel sen, då det inte fanns några andra sätt att återberätta på. Fram till boktryckarkonsten och böcker och nu senast hur vi återskapar vår verklighet på Internet. Med de olika teknologiska avancemangen så har verktygen för att kunna återberätta vår verklighet och mening utökats dramatiskt.

Det sättet att berätta på som jag tänkte relatera till, som jag tror kan ha en del av den narrativa konstruktionen i sig är fenomenet bloggar. Det är ett väldigt vanligt sätt att uttrycka sin vardag, sina subjektiva åsikter och erfarenheter på. Men även politiska, kulturella och övriga ämnen kan tas upp. Ur olika synvinklar och perspektiv. Det som är intressant, men som kanske inte reflekteras över av dem som skriver bloggar är hur de genom att skriva om sin tillvaro konstruerar och kan finna sin identitet. För det är ju genom att använda sig av det narrativa som man hittar sin plats i kulturen.

Låt oss ta de som skriver om hur de uppfattar möten med sina medmänniskor, i sina relationer och övrig omgivning. Det som skrivs om detta är ju antaganden kring det som hänt. En tolkning. Genom att skriva ner händelsen analyserar vi och går igenom det hända. Det är ofta förutfattade meningar och idéer som tycks vara grunden till ett vidare resonemang som leder till något nytt. Man går från det som det verkade vara till det som det egentligen handlar om. Genom att det återberättas. Man blir mer medveten om sina åsikter och kan genom interaktion med andra, som till exempel skriver kommentarer på bloggen föra en öppen dialog och få infallsvinklar och perspektiv om det aktuella ämnet eller händelsen. Det blir som en slags förhandling med ens verklighetsuppfattning.

Frågan man kan ställa sig är om man vinner på detta förhandlande. Passar dessa redogörelser, tolkningar bara för tillfället eller finns det generella drag i dessa berättelsers konstruktion? Blir ens uppfattning om verkligheten mer sann än om man inte hade diskuterat och stött och blött ämnet i fråga med andra och med sig själv? Har vi i vårt samröre med vår omgivning plockat fram den intelligens som finns distribuerad inte bara i våra huvuden utan även hos våra vänner och tillfälliga besökare på bloggen, som varit med och bidragit till den nya bilden av vår verklighet.

Det sägs ju att det är nätverket av våra vänner, kollegor, bloggbesökare som bidrar till att våra chanser att skapa en mer sann bild av världen samt stimulerar oss till att finna fler perspektiv och nyanser i verkligheten. Vi får ett större fält att arbeta med och mer kunskap.

Frågeställning:

Kan det vara så att den folkbildning som finns i vårt samhälle håller på att flyttas från studiecirklar och ABF-kurser till Internet och bloggarna och vad kan det ha/få för konsekvenser?

Hur träffade du din partner?

Kom att tänka på hur jag inte förstår hur vissa träffas, då jag såg på The Bachelor: Paris. Råkat sitta och kolla på det efter Cityakuten i två veckor nu. Där är det ju all set up for romance, men i vardagen så är det lite svårare. Jag minns själv hur det gått till i de få relationer jag haft. Så nu undrar jag hur det går till. För er andra. Om ni har någon anekdot att förtälja om detta ämne så ska jag lyssna/läsa. Oftast vet man ju bara att personer är ihop, men det man inte vet är hur det kom sig att det blev just de två. Hur känslorna växte fram, vem fattade tycke för vem, allt sånt vill jag veta.

Kom igen, jag har ju inget eget, jag kan väl få dela lite av ert? 😉

Apropå Bachelor, jag råkar ju vara en sån, alltså en ungkarl men jag kan inte fatta hur man dejtar 25 kvinnor på samma gång. Eller ens 10. Har svårt att ens få till det med en endaste tjej/kvinna. Försöker inte ens förvisso.

Aggressionshämningar

Jag är ganska säker på att jag lider av detta. Här kommer en text som beskriver ungefär vad det innebär. Kommenterar texten med vad jag tidigare insett om mig själv när det gäller just detta fenomen. Texten kommer ur boken Att växa som vuxen av Anders Engquist

Jag får själv betala räkningen

Rubin (1994) har intressant, roligt men samtidigt seriöst redogjort för aggressionshämningens psykologi. Enligt Rubin försöker människor, som blivit rädda för sin vrede, att blockera den på olika sätt. En blockering är ”Jag tänker inte bli arg och därför kan jag vara säker på att du inte blir arg.” Det är livsnödvändigt för dessa människor att bli omtyckta av alla. Därför måste de själva vara hyggliga så att andra blir hyggliga tillbaks. Tyvärr lyckas de inte bli omtyckta. Vredesblockeringen gör nämligen all djup vänskap omöjlig eftersom vrede ingår i mänskligt beteende och därmed i kärleken.

Jag känner igen mig så jävla mycket i den här texten. Med viss modifikation självklart. Jag är absolut inget skolboksexemplar av just den här sortens hämning. Visst jag har förtryckt ilska många gånger pga att jag inte kan hantera just de känslorna. Det och oron att göra någon ledsen, såra, gör att jag oftast inte agerar ut den eventuella frustration jag upplever, utan blockerar den. Mycket av detta kommer från min tidiga barndom och min konflikträdsla är djupt rotad i just denna känsla. Får inte bli arg, för då kan de bli arga tillbaka och då vet jag inte hur jag ska kunna hantera situationen. Sen har jag problem med att se min rätt. Vad ger mig rätt att känna så, är det verkligen rätt av mig att bli arg för detta. Problemet leder absolut till att jag inte lyckas nära några djupare relationer. Vilket gör mig till en rätt ensam och isolerad person.

Den andra stora blockeringen är Sköt-dig-själv-syndromet. Den människan engagerar sig inte i andra av rädsla för att tappa kontrollen över sina känslor, vilket gör att han inte kan få några varma relationer. Det är för dessa människor ett livsvilkor att hålla ångestskapande känslor, t.ex vrede, borta.

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Det i sin tur leder till att jag verkar egoistisk och ointresserad. Förklarar säkert också varför jag sällan frågar tillbaka på frågan hur jag mår. Frågar jag så måste jag lyssna på svaret och det kan ju innebära att jag reagerar på något sätt som kan frambringa obehag. Det här sker dock för det mesta helt omedvetet, men det stämmer dock ändå.

Det finns flera olika sätt med vars hjälp vreden hålls borta. Att undertrycka den är ett. ”jag blir helt enkelt aldrig arg” fungerar lika dåligt som ”Jag ids inte reagera.” Det går helt enkelt inte att prata bort vrede enligt Rubin (jämför dock rationellt tänkande som motmedel mot alltför handikappande känslostormar).

Jag kan rationalisera bort nästan vilken situation som helst i min hjärna. Har nästan alltid ett försvarstal, förklaring eller bortförklaring till de mest absurda situationer. Det mesta går ju faktiskt att förklara rent logiskt, sen har ju frågan om moral och ens egna värde en roll som jag har svårt att väga in i ekvationen. Det här med att inte orka reagera på orättvisor är också smärtsamt sant. Men det förklarar jag som så många andra på det otroliga nyhetsflödet med negativa nyheter. Man blir avtrubbad tills slut, om man inte redan är det innan.

Vreden kan också flyttas över till andra och mindre farliga personer än dem vreden gäller. Den kan också vändas inåt människan själv som då kan bli deprimerad.

Klockrent i nyllet. En käftsmäll värd namnet kan jag ju uttala mig om detta stycke text. Har ofta märkt att om jag är i en situation med en person som jag anser som ”ofarlig”, med andra ord, inte bryr mig speciellt om dennes känslor eller eventuella mothugg, så kan jag vara rätt aggressiv. Ofta utan anledning. Minsta lilla grej kan blåsas upp och få proportioner som de inte hade fått annars. Som om personen var någon som jag ansåg vara ”läskig”. Samma gäller det här med att vända vrede mot en själv. Gör nästan alltid det. Först blir jag arg på situationen, sen personen som anklagar mig eller är arg på mig och till sist rationaliserar jag det tills att jag blir arg på mig själv, för personen hade ju rätt, så är det. Jag är den dumme och förtjänar vrede.

Andra bloggar om: , , ,

Idag borde jag.

Ta mig nånstans, vet inte vart, men nånstans. Bara ut och gå, åka tåg, buss. Vad som helst, bara inte sitta hemma och uggla. Måste styra upp tillvaron nu. Har äntligen fått som jag vill och kan umgås med folk mer normalt. Ska bjuda hem folk mitt i veckorna och träffa dem mer. Få mer utav relationerna. Börja fika mer. Har aldrig varit den som hänger på fik, är alldeles för rastlös, inte min miljö heller. Men det kanske är nåt man ska testa. Fan vad svårt det ska vara att hitta på något när det är sånt här väder. Ingen ork eller inspiration.

Hur gammal är jag?

Enligt detta test är jag 22.3 år gammal och inte 26. Mycket tack vare min rökfrihet, att jag inte kör berusad, att jag vårdar mina tänder med mer som träning, körsätt och äta en ordentlig frukost varje dag. Det jag slarvar med och som även gör mig äldre är saker som att underhålla och förbättra mina relationer, Styrketräna mer, äta mer fisk och använda tandtråd varje dag.

Rätt intressant test ändå. Sen hur pass lätt det är att svara sanningsenligt på dessa frågor som är med är en annan femma. Men jag gjorde så gott jag kunde och då hamnade jag här. Tycker nog det stämmer rätt bra.

Ett erkännande

Jag har problem med att komma nära människor jag möter på riktigt. Alltså alla de som jag träffat i livet. Visst jag kan inte bli dödspolare med alla jag träffar och en del har kommit närmare än de flesta. Men jag märker skillnaden. Jag vet också att det är pga mig. Även om det går att skylla på avstånd och sånt så är det inte det som är huvudorsaken. Finns nog inget som man kan peka ut direkt sådär. Ska jag vara helt ärlig kan det vara att jag inte är världens mest generösa person. Att jag inte är omtänksam ut i fingerspetsarna eller nåt liknande.

Självanalys kan vara svårt, det blir liksom så att man bara tar upp de saker man tror andra tycker eller uppfattar om en. Sen blir det sånt som man själv tror är dåligt. Kräver en del uppmärksamhet gör jag, behöver bekräftelse. Ibland går det för långt. I vissa fall förblir de man träffar bara bekanta av såna anledningar. De behöver inte såna människor i sina liv helt enkelt. Vem gör det? Många har redan de vänner de behöver, de gör inte som jag, fortsätter att söka vidare överallt.

Vet inte riktigt vad jag söker. Jag kanske redan har hittat det utan att fatta. Har hela tiden trott att jag vill hitta en vän som förstår mig och kan ge mig det jag behöver. Men jag har nog fel. Det funkar inte så. Förjävligt att man ska ha ett undermedvetet som ska styra och hålla på. Borde inte det fatta att jag duger? Jag behöver inte fler bekantskapkretsar att bryta mig in i, bli accepterad av och så vidare. Är fan det enda jag hållt på med de senaste 4 åren. Den ena gruppen efter den andra. Visst är det kul med nytt folk, men nån måtta får det väl vara?

Till slut står man ju där ensam ändå. Varför ska jag behöva vara såhär jävla fucked up, vad har jag gjort egentligen? Måste ha varit en dålig människa i ett tidigare liv eller nåt. Gamla mönster måste brytas och jag behöver ändra de saker som blivit fel. Men det är inget lätt jobb. Behöver hjälp. Men det är dyrt. Är en del saker som bidragit till min återhållsamhet, gamla relationer i det förflutna som sårat mig, det gamla vanliga och sånt. Jag måste ha ett väldigt ömtåligt psyke eftersom jag är såhär skadad av det som varit. Eller överdriver jag?

Don’t pity
No need for that
Give me something
That I can give
Back to the world.

Oh fakk it

Jag vill inte bry mig om vad alla andra tycker om mig, men jag gör det ändå, jättedumt. Det gör mest ont. Att behöva vara såhär. Vill inte längre. Fan fan fan. Jag menar, jag är ju sjukligt medveten om de saker som jag vill lägga av med.
Sluta vara egoistisk.
Sluta vara feg och rädd för allt och alla.
Sluta vara avtrubbad.
Sluta isolera mig.
Sluta förneka mig de goda sakerna i livet.
Vänskap, kärlek och tryggheten.

Tur att jag har mig själv. Får jag väl säga. Utan det hade jag inte funnits. Och nej, det var inte nåt skämt eller menat på ett ironiskt sätt.. Inte heller nåt som en självmordbenägen människa kläcker ur sig. För jag är ju inte det, just för att jag har mig själv. Jag är stark. För att jag måste. Det dubbla med att vara så stark är att man inte kan sluta vara det. Utan förlorar det som gör en mänsklig. Men vi gör alla det vi måste för att överleva här på jorden.

Väntar på kärlek.
Väntar på livet.
Ser allt hända omkring mig.
Men kan inte vara med.

What the hell am I waiting for?

Frågan är om man inte hellre hade varit en såndär lyckligt ovetande ytlig människa. Ibland kanske? Visst fan är det skumt att jag kan skriva så öppet om sånt här. Eller ja just det, det var ju det där med bekräftelse.. eller nåt.

Önskelista

Fotbad
Gardiner i blå färger med nåt snyggt mönster kanske. Andra färger funkar med.
Sagan om Konungens återkomst. (Extended Version DVD)
Lite nya tallrikar.
Lite andra nya köksredskap typ sånt man gör grytor i, fler formar. 😛 Hitta på nåt vafan.

Everybodys changing..

..and I don’t feel the same.

Allt förändras runtomkring mig, personer, relationer, ja det mesta.
När förändrades jag då? När ska jag gå vidare och när ska det hända mig nåt?
Jag måste väl se till att det händer. Men jag sitter hemma, jobbar, sover.
Vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Ska jag bara leva som nu eller?

Måste komma iväg från Sverige en kort sekund och få lite perspektiv.
Nån volontärgrej till sommaren kanske, ta tjänstledigt nåt år eller ett halvår.
Ska undersöka möjligheterna. Kanske måste vänta nåt år, så jag inte missar några möjligheter
till utveckling på jobbet.

Känns som att det är nåt som tynger mig, men jag känner inte vad som är fel.
Har jag tappat kontakten med mina inre känslor eller vad är det frågan om?
Går liksom och är småirriterad hela tiden på nåt sätt, men ändå inte, skumt är det iaf.

So little time..