Etikettarkiv: släppa taget

Fear itself

4100074688_d0be351805

Jag vill konfrontera rädslan. Jag vill bekämpa den och krossa den. Så jag och alla andra kan bli fria. Så mycket går förlorat på grund av den.och det är för jävligt rent ut sagt. Så mycket som går förlorat på grund av rädsla. Sätter upp hinder och stävjar utveckling. Utveckling är för mig något som är livsviktigt, ändå har jag låtit rädslan att ta överhand och styra mig i så många år.

Vad är jag rädd för då? Är det att bli avslöjad, ensam eller kanske att få ett nej? Att inte vara omtyckt eller hamna i konflikt? Ja, det är väl lite av allt egentligen. Men det jag behöver intala mig själv och fatta är att som jag lever idag så leder ju inte det direkt till någon lycklig tillvaro. Det är bättre att försöka och misslyckas och komma igen, än att bara ge upp och inte försöka. Det är just det jag måste intala mig själv. Det är inte hela världen att göra bort sig, eller vara förvirrad eller vad det nu är för något som hindrat mig i alla dessa år.

Vad är det värsta som kan hända? Jag lär mig vad jag ska satsa på? Jag får reda på vad som betyder något? För att få till en förändring måste jag tänka helt tvärtom mot hur jag tänkt senaste 15 åren. Dags att bryta beteenden och mönster och framförallt vanor. Var patetisk, våga gör bort dig. Någon gång på vägen så kommer det någon som uppskattar det på det rätta sättet. Våga tro på det.

Fuck fear itself!

photo credit: Revelation 2 via photopin (license)

Etiketter: , ,

Hjärtats ensamma slag

medium_225627841
photo credit: Xabier.M via photopin cc

Jag sa i början på året när jag skrev om vad som skett 2013 att jag skulle tillåta mig själv att vara mer mänsklig, så här kommer ett inlägg där jag blottlägger mig. Jag vet att jag tidigare hintat om eller i alla fall haft i åtanke det jag kommer skriva om och de som känner mig väl kan nog ha listat ut det mer eller mindre. Det handlar om mitt hjärta och min förmåga att älska.

Det som för mig är det största är även det som är svårast, därför har jag inte heller velat skriva om det i klartext. Jag har skrivit om ämnet väldigt många gånger, men jag har liksom inte skrivit rakt ut hur det känns för mig. Jag tror dock att det är viktigt för mig att försöka göra det.

Det som för de allra flesta kommer mer eller mindre automatiskt är för mig komplicerat utan dess like, okej nu generaliserar jag extremt mycket men ändå. Jag förstår inte riktigt själv hur kärlek uttrycks mer än att det är att man är rädd om något, bryr sig om något väldigt mycket.

För mig är det farligt att bry sig om människor, jag har på sätt och vis förlorat förmågan att kunna göra det fullt ut. Och det grämer mig enormt, jag lider mest av det själv förstås. Jag vet inte men jag tror inte att jag gör mycket av kärlek, utan mer av rädsla eller någon slags rutin. Jag har på olika sätt lyckats fånga mig själv i ett spindelnät av rädsla och jag hittar inte ut.

Jag söker och söker efter någon slags utväg men jag lyckas bara trassla in mig mer och mer. Jag vill ha någon att prata med men känslan att vara till börda är för stor, tror inte heller någon kan hjälpa mig. För att ett sånt samtal ska ha en riktig betydelse behöver jag släppa på mina spärrar och det kan jag dö av. Förmodligen är jag även rädd för reaktioner och allt som en sådan djupdykning skulle kunna framkalla.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är trött på att vara där jag är idag och har varit i princip de senaste 10-15 åren. Jag vill inte känna mig såhär ensam och känslomässigt handikappad längre, jag vill mer än bara överleva. Att få frågan ”hur är det?” gör att jag slår ifrån mig, det går ju inte att säga att det är skit? Jag är inte deprimerad, jag är less.

Jag är inte ute efter sympati, vill bara lufta mina unkna och redigt tröttsamma tankar och känslor. Jag har varit rädd att göra det av samma orsak som jag beskrivit ovan. Vad ska den och den tänka, men fan det är mitt liv. Tror att vi i Sverige är så pass rädda för att det negativa ska komma fram att vi hellre håller det inom oss och bara låter det sippra fram då och då.

Jag är själv exakt sådan och jag tror egentligen inte det är bra. Men samtidigt är det sådan jag lärt mig att man ska vara på något sätt. Eller så har det bara blivit så.

Jag har så mycket att ge och jag förstår inte varför jag inte gör det? Bara släppa taget och låta det ske, låta allt bara flöda igenom mig.. Någon som kan någon terapi eller teknik för att göra sånt? Släpp ångesten, kraven, stress och frustration. jag vet ju hur det borde vara, hur jag vill vara. Men det är ju så jävla läskigt allt.

Livet, det är ju bara för mycket.. nu publicerar jag det här och så får ni som läser tänka och tycka vad ni vill. Jag vet att ni också kan få en släng av samma känslor och problem, det är en del av att vara mänsklig. Vi är alla ensamma någon gång.

Etiketter: , , , ,