Tankar en lördagkväll

Medan pastavattnet kokar upp kan jag rapportera att jag är dödligt trött på vinter och kyla. Den gör mig till en orkeslös seg fläck. Har även lite ont i min nacke, sov visst inte så bra. 😉 Men det jag skulle skriva om var att jag har en massa tankar och idéer om mitt liv som jag kanske ska försöka ta tag i. För att se vart min väg fortsätter efter studierna. Kan tänka mig att dra iväg utomlands för att se mig om. Spara ihop en massa pengar i sommar och sen bara dra. Det kan vara en jävligt bra grej att göra till hösten eventuellt. Eller nästa vår.

Också har jag en del idéer som jag vill försöka göra något av. Men det är lite svårt att veta hur det ska gå till och göra allt själv. Måste leta upp lite folk som delar visioner och kan inspirera. 🙂

Obalans

Jag är i obalans. Jag har ingen koll på något alls känns det som. Jag bara orkar inte. Trodde att jag kommit undan mina bekymmer och att tankarna skulle sluta snurra och snurra och snurra. Men det är visst tillbaka så att jag vet inte riktigt vad jag gör just nu. En tanke kan komma, sen kommer nästa och nästa och nästa, men jag kommer ingen vart. Jag gör inget som är vettigt och jag kan liksom inte ta tag i saker. Det är enkelt uttryckt kaos i mitt huvud. Vilket lamslår mig. Jag orkar inte. Jag sover inte alls bra heller. Jag kan inte motivera mig till att sova tidigt. Kan ju lika gärna kolla på tv och sova bort halva dagarna. Vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Ska skita i allt idag, se på film och tv, sen imorgon ska jag tvätta. Kanske hittar på något. Vore bra. Nu så är det dags.

Bryta isoleringen

Jag har inte träffat någon jag känner sen i fredags. Bara sett på film och sovit. Mått konstigt och jag vet inte, haft en massa konstiga tankar om lite allt möjligt.

Imorgon åker jag till Stockholm. Ingen mer isolering. Möter förmodligen upp mina föräldrar där och kanske köper jag några julklappar. Sen blir det umgänge med familjen hela julen. Nu ska jag fördriva min tid med lite spelande.

För att jag föddes

Jag försvann samma dag då du bestämde att jag skulle få finnas till.

Eller resan som jag nu färdas på, började då, jag färdas ständigt mot denna till synes nattsvarta framtid, som aldrig någonsin kan bli bättre. Nu låter det överdrivet och dramatiskt utan ände. Men på många sätt är det min sanning.

Långt djupt inne i all oändlighet av alla tankar och känslor som aldrig får komma ut så är det så det är. Lika vackert som fågelns flykt mot den vintermulna himlen, lika omfattande är tragiken inom mig.

Ingenting verkar spela någon roll längre. Varför bryr jag mig om att skriva det här då? Om jag det visste. Jag kan ändå aldrig förmedla hur jag känner.

Hur allt jag gör bara känns som något som inte är på riktigt, att ingenting jag känner kan vara på riktigt. Just nu vill jag bara sova. Sova dygnet runt för att slippa allt.

Depression säger du? Jag vet inte. Jag kommer visst aldrig över att vara den jag är idag.

Alla val jag gjort till denna dag har lett fram till hur det är idag. Jag orkar inte längre vara den jag är. Jag vill inte. Jag vill vara den jag skulle vara. Den jag skulle vara.

Orädd, rak, ärlig, ta situationer utan att rygga tillbaka. Inte svälja och ta emot, vara diplomatisk och undvikande. Jag vill kunna uttala allt det jag aldrig säger.

Allt detta har gjort att jag inte har någon, ingen jag kan släppa allt för. Jag är isolerad, ensam och rädd, för att jag föddes. Föddes till en grym och sjuk värld. Efter att jag läst allt jag skrivit i det här inlägget så kan jag på något sätt se sanningen i det, samtidigt som jag också kan se att jag inte alltid känner såhär. Men det handlar om grunden till mina problem.

Det som liksom alltid finns där, som jag inte lyckas få bort. Resultatet är att jag förblir ensam.

Kan inte sova

Jag kommer att avlida när jag vaknar sen. Det går inte att somna. Fan att jag skulle somna förut, förstörde allt. Nu ligger jag och vrider mig tills jag får ont i huvud, för att jag spänner mig så mycket. Eftersom jag inte kan somna och det är varmt. Sen far det runt en miljard olika tankar om allt möjligt skit. Vilket inte hjälper det minsta. Fy fan, så ska jag sitta i den där jävla foajén och dö imorgon, efter att ha sovit kanske 4 timmar. Om jag har tur och ens får så mycket sömn.

Förbannade jävla skit!

Som tur är slutar jag 11.15 och kan gå och dö någonstans.

Lately

Vaknade halv 5 i morse i min soffa. Ont i nacken hade jag hela dagen igår och det även idag. La mig och sov till 10.30 i min säng. Har inte sovit i den sen i fredags så det var skönt. Blev en tripp till Stockholm, som blev en tripp till mina föräldrar och sen en tidig hemresa tillbaka till Västerås igår. Syrran fick skjuts av farsan till Arlanda express, så jag passade på att snålåka med och ta tåget till Västerås.

Sen när jag kom hem smorde jag in mig i massa solgrejs och la mig ute i parken och spolade några timmar. Man får ju passa på när det är fint väder. Vilket det för övrigt ska vara hela veckan. Wohoo. Lite tråkigt att inte ha någon att hänga med dock. Och sämst som jag är kan jag inte få mig till att kolla med någon om de har tid eller lust.

Förstår inte att det ska ta emot och vara så svårt. Det är ju precis det jag borde göra. Men nej, jag har massa inre objektioner. Dumma tankar och tankegångar. Borde göra precis tvärtemot vad de säger. Men det går fan inte.

Nu har jag sökt ett extraarbete. Som verkar vara tillsatt, Damn!

Kämpa eller dö..

Kan man få strypa Janne Josefsson? Såg en dokumentär om två skolklasser från förorter i Göteborg som han gjort tidigare. Han är ju så enkelspårig, snokar fram ”orättvisor”. Som att världen består av de som blivit orättvist behandlade och de som har fått fördelar de tydligen inte förtjänar.

Janne Josefsson följer upp några av sina reportage och tecknar därmed en bild av utvecklingen i det Sverige han skildrat i SVT under tjugo år. Del 3 av 7: På rätt sida älven. En resa med femmans spårvagn från villaområdet Örgryte till förorten Biskopsgården i Göteborg tar 40 minuter. Janne Josefsson tar reda på hur det gick för eleverna i de båda niondeklasser som medverkade i hans reportage ”På rätt sida älven” 1987.

Han utgår från att det är på grund av att de rikare barnen haft pengar så har de fått en orättvis fördel. Klart man kan se på det på det sättet. Se på hur orättvis världen är och att det är fel att de som redan har ska ha ännu mer. Men istället för att sitta och gnälla över att livet är orättvist och så vidare, borde de som har det mindre bra förställt kämpa ännu mer och våga tro på att de kan förändra sina liv.

För det går. Livet är en kamp, man kan inte sitta och gnälla eller vänta på att någon annan ska hjälpa en. Det vet de som har föräldrar som tagit sig till toppen. De kämpar för att klara sig de med. Skillnaden är att de tror och satsar på sina drömmar och liv.

det jag såg som det främsta problemet var inte orättvisan, utan att barnen i de mindre väl beställda områdena inte hade någon glöd att hitta en ny väg att vandra, de bara föll i sina föräldrars hopplösa spår. Som tur var hade de ändrat inställning och tankar om sina liv i de inslag som berättade om deras liv idag.

Bara det visar att det går att förändra sitt liv.