Etikettarkiv: våga

Att våga tro igen

3653038472_9f2f6580c5

Jag har under en rätt lång tid gett upp hoppet om någon slags kärleksrelation i mitt liv, av olika anledningar så har jag lagt ned vilket de flesta i mitt liv känner till. Jag vågar inte. Jag har bara sett problem, hinder och fått ångest av hela tanken på att försöka engagera mig i att hitta någon att starta en relation med.

Hade ett bra samtal med min kollega på lunchen idag där vi pratade om just det här med relationer och hur hon tacklats med sina problem och så berättade jag om bakgrunden och till mina och mina erfarenheter. Hon hade en hel del input som fick mig att börja tänka till.

Nummer ett om hur jag ser på mig själv i jämförelse med andra. Hur det påverkar och att jag liksom agerar allvetande och tankeläsare. Jag har redan i förväg bestämt vad som kommer ske och sägas och tyckas. Jag målar upp en bild som jag omöjligen kan veta stämmer. Delvis är det på grund av min dåliga självkänsla i sammanhanget, min konflikträdsla som gör att jag tar ut förlusten i förskott.

Tänk om jag istället för att avfärda möjligheter och se mig själv som opålitlig skulle våga satsa och tänka att vad är det värsta som kan hända? En annan viktig det är just det här med att prata med varandra och inte vara så rädd för att visa sina mindre positiva sidor. Jag tror att de senaste relationerna som jag varit på gång att starta har fallerat just för att jag inte släppte loss om man säger så.

Jag var för upptagen med att försöka hålla uppe någon slags fasad så det blev bara fel. Att våga berätta vad man känner och hur man tänker kan inte vara fel. Men just de senaste tjejerna som jag träffat har det liksom låst sig med på något sätt. Hur ska man kunna utveckla en bra relation om man inte pratar med varandra, på riktigt?

Jag är säker på att jag inte är den enda som har de här problemen, men det spelar ingen roll. Jag behöver ta tag i mig själv för vad är priset jag får betala för min rädsla och feghet? Jag har varit singel i 13 år och har inte utvecklat mig själv inom detta område alls egentligen.

En fråga jag fick var vad vill jag ha ut av det hela? Vill jag ha the whole nine yards med familj, villa och vovve eller vad? Jag kan liksom inte svara på det för jag har aldrig känt att det varit aktuellt i mitt liv. Så därför har jag aldrig utforskat det. Kalla det försvarsmekanism eller vad som helst, så är det bara. Jag vet inte och jag är snart 36 år gammal. Så för att kunna uppnå något så måste man ju kanske visualisera det.

Jag är inte en traditionell person av mig så det här med bröllop har liksom inte fastnat och jag är inte den där som vill göra som alla andra heller. Men däremot vet jag att jag inte vill leva ensam resten av livet. Jag vet att innan jag blev ”bränd”, eller vad man nu vill kalla det så var kärlek det enda jag tänkte på. Lite för mycket om jag ska vara ärlig. Men varför jag var tvungen att gå åt motsatta extremen och helt släcka lyset kan man ju fråga sig.

Nä, nu ska jag gå och sova, fast jag sov mellan 17-22 igår kväll så är jag nog trött igen. Får filosofera vidare en annan gång.

photo credit: Faith Hope Love via photopin (license)

Ett rop på hjälp

medium_14088231730

Så sitter jag här och spanar efter min framtid. Söker efter jobb att söka alltså. Jag har inte riktigt klart för mig var jag vill spendera den så pass stora delen av mitt liv som ett arbete faktiskt innebär. Vad är jag ute efter och framför allt vad kan jag bidra med? Känns lite hopplöst faktiskt. Inte bara nu efter valet utan jag vet liksom ingenting.

Det krävs att jag går utanför mina ramar och gör massa obehagliga saker. Det tar liksom emot. Jag är inte den där handlingskraftiga och framåt personen som jag önskar att jag vore. Jag har väl lyckats simulera fram det vid tillfälle, men innerst inne är jag bara rädd, orolig och osäker. Så känns det nu i alla fall.

Att våga vore min största önskan här i livet. Våga ta för mig, våga fråga, våga våga våga. Så vad är det som hindrar mig, egentligen? Det handlar ju främst om att sluta vara feg och rädd. Ta kontakt, ta fajten, ta sig framåt. Men det är lite drygt att det liksom aldrig tar slut. Var finns pillret mot ångest och rädsla liksom? Som för all tid raderar dessa känslor ur ens minsta atom och molekyl.

Jag vet att det inte hjälper att sitta här och beklaga sig, men på något sätt måste jag börja och varför inte bara få ur sig skiten? Apatin kommer bara att växa sig starkare annars. Vilket verkligen inte kommer förbättra något. Tvivlar hela tiden på mig själv och vad jag kan, fast jag vet att jag kan mer än jag ger mig själv kredd för. Vad kom först, tvivlet eller apatin liksom?

Hjälp mig!!

photo credit: dany_masson via photopin cc

Att hänga med i svängarna

medium_4399299093
photo credit: HeatherBradleyPhotography via photopin cc

Vissa perioder av ens liv så är det rätt lugnt och händelselöst, andra är det full rulle och det händer saker hela tiden. Delvis har det ju och göra med vilka val en gör och hur saker och ting kommer till en, men ibland så råkar saker bara komma på en gång.

Våren är ju en sådan period då det händer mycket, särskilt när det är supervalår och en som jag vill engagera sig och se ändringar. Sen är det en del på den privata fronten också som ska styras upp så det gäller ju att hålla huvudet lite kallt och ha lite tilltro till att saker och ting löser sig på bästa sätt.

Nu råkar jag vara en sådan person som oroar sig och nojjar en del, men jag jobbar på att inte låta det ta över och få mig att må dåligt. Hur som helst så är det kul att ha aktiviteter att engagera sig i och att det händer saker i livet. Så när allt som ska ordnas är gjort ska jag försöka njuta ännu mer av livet.

Det är ju alltid såhär när en ska genomgå en transformation där livet förändras om så bara på  vissa sätt. Tålamod och att kunna se målet i horisonten. Inte låta saker och ting spåra ur. Som en säger, det gäller att hänga med i svängarna.

Utan lite perspektiv och eftertanke är det lätt att en slänger sig iväg utan att riktigt ha koll på läget, sker nog för alla vid någon tidpunkt i livet. Konsekvenserna av det kan ju bli lite hur som helst, beroende på om turen är på ens sida eller om det barkar käpprätt åt fel håll. Men oftast går det bra. Gäller mest att våga och på det sättet är jag inte speciellt feg. Svängarna är ju lite som toppar och dalar, utan de vore livet rätt trist egentligen.

Life is a rollercoatser, just gotta ride it..