Så nu så är nätverkstjafset avklarat, hoppas jag.
Åter igen har jag lyckats med att fullständigt lura mig själv att tro att något eventuellt skulle kunna ske. Fast jag innerst inne hela tiden vetat att det varit dömt att misslyckas från början. Kommer aldrig förstå det. Vet inte hur jag ska sluta vara rädd. Men jag lyckas alltid med konststycket att fantisera ihop små kärlekshistorier mellan mig och till synes helt fel person.
Undrar om jag någonsin kommer lära mig?
Relaterade inlägg:
vadå?
Tro på nåt som inte kommer ske. Eller kanske att våga utsätta mig för saker som kanske inte går min väg. Eller ja..
vad var dömt att misslyckas då? det är väl det som är grejen, att aldrig utgå från att det kommer misslyckas, att det inte finns en chans, bara låta sig förföras helt av tillfället. just då. man ska aldrig vara rädd. det har jag lärt mig, men det är svårt att följa. i know.
Ja, det är fruktansvärt svårt. Sen är det ju beroende på situation med.
sant. damn it.