Etikettarkiv: känslor

Min mest nedtryckta känsla är ilska

Skrevs den av — Inga kommentarer ↓

medium_3606314694

photo credit: greg westfall. via photopin cc

I princip hela mitt liv har jag alltid tyckt att ilska är något oerhört negativt och jobbigt. Oavsett om det är en känsla jag själv haft eller om den riktats mot mig eller någon i min närhet. Vad det beror på kan jag bara sia om, förmodligen någon obehaglig upplevelse i spädbarnsåldern som gör mig känslig för det. 

Med konflikträdsla menas här att man i största allmänhet tycker det är obehagligt med situationer där andra kan bli arga och/eller att man har har en överdriven ängslan för möjliga negativa konsekvenser av konflikter. Det är inte en fråga om konflikträdsla när man i en särskild situation väljer att undvika en konfrontation därför att man gjort en realistisk bedömning av situationen och kommit fram till att man tycker att priset för att konfrontera är för högt. Källa

Förmodligen har jag fått en lite skyddad uppväxt och sluppit konfronteras med konflikter som också bidragit till att jag är dålig på att ta konflikter. När det kommer till min egen relation till ilska och att vara arg så kan jag bara minnas att jag i vissa situationer vågat känna de känslorna. När de är helt och hållet konsekvensfria, som att sparka på en lyktstolpe för att en missat bussen eller att rikta de känslorna inåt mot mig själv.

Jag har inte riktigt satt något mål att lära mig hantera ilska, även om jag förmodligen skulle behöva det. Ilska kan vara en sjujävla drivkraft, men jag har berövat mig själv på den kraften. Kanske därför jag ibland kan kännas lite blasé och orörd antar jag.

Vad är det värsta som kan hända?

Om jag blir arg så kan personer i min närhet sluta tycka om mig. Ologiskt men sant, så är det jag tänker, längst innerst inne. Förmodligen är det direkt kopplat till min rädsla för att bli övergiven och ensam. Lite komiskt med tanke på att jag hela tiden gör saker som leder till att jag isolerar mig. Men vem har sagt att känslor är logiska? Att vara omtyckt är rätt viktigt för mig och jag tycker det är rätt jobbigt att höra eller märka av när det inte är så.

Sen är min förmåga att hantera ilskan i sig inte den bästa. Jag blir rosenrasande, kan inte argumentera, ser rött och det blir inte bra helt enkelt. Jag går hellre iväg och jäser för mig själv istället för att konfrontera.

Någon som känner igen sig?

Risken med att trycka undan ilska för att undvika konflikter är att det klan resultera i en kraftig jävla urladdning en vacker dag. Har blivit varnad för det av personer i min närhet, men jag har ännu inte exploderat såvitt jag vet. Visst har det förekommit tillfällen då jag kokat över, men inte så det svartnat för ögonen och jag fått en blackout.

Jag får nog ut en hel del av allt som jag samlat på mig genom andra utlopp än att ilskna till. Ångest, gråt, fest, släppa det och gå vidare funkar med. Sen att undvika saker som gör att en blir arg förstås. Även om det blir en del flykt..

medium_4577658654

photo credit: HikingArtist.com via photopin cc

Hjärtats ensamma slag

Skrevs den av — Inga kommentarer ↓

medium_225627841
photo credit: Xabier.M via photopin cc

Jag sa i början på året när jag skrev om vad som skett 2013 att jag skulle tillåta mig själv att vara mer mänsklig, så här kommer ett inlägg där jag blottlägger mig. Jag vet att jag tidigare hintat om eller i alla fall haft i åtanke det jag kommer skriva om och de som känner mig väl kan nog ha listat ut det mer eller mindre. Det handlar om mitt hjärta och min förmåga att älska.

Det som för mig är det största är även det som är svårast, därför har jag inte heller velat skriva om det i klartext. Jag har skrivit om ämnet väldigt många gånger, men jag har liksom inte skrivit rakt ut hur det känns för mig. Jag tror dock att det är viktigt för mig att försöka göra det.

Det som för de allra flesta kommer mer eller mindre automatiskt är för mig komplicerat utan dess like, okej nu generaliserar jag extremt mycket men ändå. Jag förstår inte riktigt själv hur kärlek uttrycks mer än att det är att man är rädd om något, bryr sig om något väldigt mycket.

För mig är det farligt att bry sig om människor, jag har på sätt och vis förlorat förmågan att kunna göra det fullt ut. Och det grämer mig enormt, jag lider mest av det själv förstås. Jag vet inte men jag tror inte att jag gör mycket av kärlek, utan mer av rädsla eller någon slags rutin. Jag har på olika sätt lyckats fånga mig själv i ett spindelnät av rädsla och jag hittar inte ut.

Jag söker och söker efter någon slags utväg men jag lyckas bara trassla in mig mer och mer. Jag vill ha någon att prata med men känslan att vara till börda är för stor, tror inte heller någon kan hjälpa mig. För att ett sånt samtal ska ha en riktig betydelse behöver jag släppa på mina spärrar och det kan jag dö av. Förmodligen är jag även rädd för reaktioner och allt som en sådan djupdykning skulle kunna framkalla.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är trött på att vara där jag är idag och har varit i princip de senaste 10-15 åren. Jag vill inte känna mig såhär ensam och känslomässigt handikappad längre, jag vill mer än bara överleva. Att få frågan ”hur är det?” gör att jag slår ifrån mig, det går ju inte att säga att det är skit? Jag är inte deprimerad, jag är less.

Jag är inte ute efter sympati, vill bara lufta mina unkna och redigt tröttsamma tankar och känslor. Jag har varit rädd att göra det av samma orsak som jag beskrivit ovan. Vad ska den och den tänka, men fan det är mitt liv. Tror att vi i Sverige är så pass rädda för att det negativa ska komma fram att vi hellre håller det inom oss och bara låter det sippra fram då och då.

Jag är själv exakt sådan och jag tror egentligen inte det är bra. Men samtidigt är det sådan jag lärt mig att man ska vara på något sätt. Eller så har det bara blivit så.

Jag har så mycket att ge och jag förstår inte varför jag inte gör det? Bara släppa taget och låta det ske, låta allt bara flöda igenom mig.. Någon som kan någon terapi eller teknik för att göra sånt? Släpp ångesten, kraven, stress och frustration. jag vet ju hur det borde vara, hur jag vill vara. Men det är ju så jävla läskigt allt.

Livet, det är ju bara för mycket.. nu publicerar jag det här och så får ni som läser tänka och tycka vad ni vill. Jag vet att ni också kan få en släng av samma känslor och problem, det är en del av att vara mänsklig. Vi är alla ensamma någon gång.

Be a man

Skrevs den av — Inga kommentarer ↓

medium_108664273

photo credit: madamepsychosis via photopin cc

The Mask You Live In – Official Trailer

From the team behind ”Miss Representation,” ”The Mask You Live In” explores America’s narrow definition of masculinity and the harm it causes boys and men. B…

Den här videon säger rätt mycket. Titta på den, gärna flera gånger och säg vad du tycker och hur du tror att innehållet i den har påverkat dig och ditt liv. Jag får en fet klump i magen av den och börjar gråta, så mycket kan jag säga.

Sen blir jag arg och tänker varför ska det behöva vara så? Varför ska vi slängas in i mallar som absolut inte är till för alla, som kommer att handikappa och har handikappat generationer av människor.

Hur kan vi sluta med att säga till killar att vara en man och sluta fåna dig osv, det leder bara till massa ont. Jag har hört det mesta just för att jag inte anpassat mig och betett mig som en ”man” ska i mina dagar. Allt från att jag är bög till att jag är en liten mus.

Jag har på något sätt alltid vetat att det inte är viktigt. Jag har haft bra förebilder och fått bra värderingar hemifrån, så jag har väl egentligen inte tagit åt mig lika hårt som kanske andra gör.

Självklart har det påverkat mig, och gjort ont många gånger, men i långa loppet har jag inte förändrat den jag är för att passa in i den där mallen. Om jag så fick vara ensam och utan vänner så har jag struntat i det.

Men nu vill jag förändra världen och se till att fler får vara precis som de är utan att få en massa ”Be a man” kastade efter sig. Det är så under oss som lever på den här planeten idag att tänka så.

Ta av er masken och se att det inte alls behöver vara så farligt att våga visa känslor och våga vara svag. Var först ut att våga och visa vägen för de unga och de otaliga som inte tror att de kan.

Jag har ett projekt som ska vara som ett första steg för att ändra saker till det bättre, som ska göra att killar och män, alla egentligen öppnar upp och vågar börja ta stegen mot ett mer tolerant och öppet samhälle.

Det är ett forum, där man kan vara anonym om en så vill, en plats att ta av sig masken på och visa vem man egentligen är under den.

Kom igen, våga!

Projektet heter Killsnack och går att finna på adressen http://www.killsnack.se

Hat och kärlek

Skrevs den av — 10 kommentarer ↓

Igår fick jag svara på vad jag hatade och älskade mest. Tycker det är jättesvårt att svara på sådant, det finns ju grader i helvetet. Beroende på situation och vilka perspektiv som tas så kan ju svaret bli väldigt olika. Ta till exempel det här med låtar, går ju inte att ha en favoritlåt, det skiftar liksom.

Jag fick tänka efter en stund innan jag kunde säga att det är döden som jag hatar mest. Finns ju uppenbara anledningar och mer personliga. Det värsta som finns är att förlora någon på det sättet. När det kommer till vad jag älskar mest sa jag flera saker. Skratta, sjunga och dansa var det som jag fick fram då och det stämmer rätt bra tror jag. Tror de i min omgivning kan hålla med också.

Mina svar handlar som ni kanske märkt omkring hur jag känner inför olika företeelser. Hur jag upplever olika saker helt enkelt. Inte så mycket kring personer. Men självklart finns det vissa personer och sammanhang som ger en extra kärlek och glädje. Även andra som gör det motsatta förstås.

Gäller att kunna sålla, vilket jag gör hyfsat väl. Sen har vi min något ambivalenta hållning till kärleken i sig. Sjukt svårt men jag älskar det.

Det är okej att känna

Skrevs den av — Inga kommentarer ↓

Med anledning av denna artikel så vill jag slå ett slag för ämnet i sig. Och att jag vet att jag drar mig för att berätta hur det är oftast. Det blir några halvmesyrer om vad som gjorts idag. Visst, ibland rinner det igenom kanske mer och direkt får man höra en svada av mer eller mindre oh gud vad jobbigt det var att läsa det du skrev. Men ursäkta mig för att jag inte är lycklig och bekymmersfri hela jävla tiden. Men tyvärr, så ser inte verkligheten ut.

Jag är en ångestladdad individ som är mer upp och ner, fram och tillbaka som person. Jag tar åt mig, är känslig, blir ledsen och förstår inte någonting. Inte sagt att jag inte är en glad skit som skrattar högt och hjärtligt för det mesta. Men livet ska ju på något sätt vara allt det där. Så kanske man skulle ta och sluta censurera sig själv. Men samtidigt så vill jag ju inte vara den där personen som bara skriver en massa negativa och jobbiga saker. Balans är viktigt.

Nu ska jag äta och ta mig till jobbet. Träningvärken finns där, men inte lika brutal som jag trodde.

Anknytning

Skrevs den av — Inga kommentarer ↓

Bakom en yta som ligger fast placerad över hela mitt väsen gömmer sig något som jag inte känner till, något som inte är där. Jag är inte där. Det är bara tomt. Jag vill finna det som är jag någonstans i denna värld. En gång fanns jag tror jag. Jag vill existera på riktigt igen. Öppna upp och låta tomrummet fyllas av liv. Det finns alltid en risk med att tillåta detta, men jag vill verkligen släppa taget och låta det hända. Tror jag i alla fall, det är så svårt att veta.

Min längtan har alltid handlat om detta, allt jag gör handlar om detta. Men det är ingen enkel sak. Överallt blir jag påmind och upplyst om hur det kan vara. Jag försöker hela tiden att arbeta med att skapa bra relationer, men jag tror inte det fungerar. Jag är liksom inte där helt och hållet. Jag får ingen emotionell varaktig kontakt. Om det beror på mig eller andra vet jag inte.

Det är nog en kombination.

”Bowlby (1994) skriver att förluster av anknytningspersoner och dålig omvårdnad kan komma att
prägla ett barns känslomässiga relationer för resten av livet. Hans forskning visade att ”avvikande
beteende” hos ungdomar kan bero på tidiga relationer och dysfunktionella anknytningsmönster.”

”De barn som uppvisar, det otryggt undvikande A-mönstret, har som strategi att klara sig själv, de kämpar för att vara en självständig individ som inte söker trygghet hos någon annan. De har lärt sig att tänka bort sådana känslor som vanligtvis framkallar bindningsbeteendet.”

The greatest thing you’ll ever learn, is just to love and be loved in return.

Vårkänslor

Skrevs den av — Inga kommentarer ↓

Äter ett äpple, skriver lite redovisning och ser ut på himlen som är sådär halvvit och halvblå. Solen skiner ute. Verkar som att våren är på intågande. Lika ofattbart varje gång. Vintern kan kännas oändligt lång ibland. Ska bli underbart när man kan sitta ute och njuta av solens värme

Blir dock en känslofattig vår. Ännu en vår utan vårkänslor, men ja.. Vi får väl se vad som dyker upp.