Dag: 21 februari 2006

Det är ganska simpelt, enkelt och okomplicerat. Egentligen. Teorin är så mycket enklare än realiteten. Det är som att planera en dag som inte alls går som man vill, att lägga upp en taktik i en sport och inte kunna fullfölja delmålen. Bara kämpa på, men ändå se målet glida allt längre ifrån en. Känna sig otillräcklig? Njae, nje, kanske? Orka reflektera över sånt som inte känns relevant. Verkligheten är inte som fantasin. Borde sova vid 22, men kommer i säng vid 22.35 för det finns ju så många andra saker som måste göras, se på teve, skriva lite här, duscha osv.

Disträ och distraherad av det lilla, det obetydliga, det irrelevanta. Nötskalet som är jag. Men inga svar, fast det är ju enkelt att lista ut egentligen. Det är en personlig flaw, en brist i ens egna disciplin. Vet jag ens vad det ordet betyder? Svaren behövs inte, för jag kan dem redan. Utan och innan. Det är sånt man lär sig. Utan att tänka på dem så står man där helt och hållet handfallen?

Nej, men mindre effektiv och mer sloppy.

Det är kanske kunskapen som gör att jag inte ens försöker ändra på fakta. För jag är ju jag, är ju den jag alltid varit, just jag. Men är det något fel på förändring då? Nej, jag gillar den. Är bara jävligt kass på att åstadkomma den. Rädd rädd och åter jävligt förbannat skitskraj som fan. Mata mig med klyschor, det hjälper inte. För jag lärde mig för länge sen att det inte är så. Så då är det inte så.

Men egentligen är det nog enkelt, som jag en gång sa..

Men ändå är det så obegripligt svårt.

Mycket av det som jag upplevt i mitt liv är förlagt till en mörk plats i mitt inre. En del saker tänker jag inte på. En del andra saker blir jag påmind om. Tanken som slår kan kännas mer än annat. Fast oftast är det som med de mesta, det är bortträngt, bortfilat på ett grymt sätt.

Mitt inre försvar har sågat, fejat och putsat för att inget ska kunna skada mig. Men det är lugnt, jag klarar mig ju, eller hur? De flesta dagar är allt som det ska. Jag funderar inte för mycket på saker. För vad spelar det för roll? Det har ju inte hjälpt hitintills. Vad hjälper? Jo att låtsas som att det är helt okej. Men det är det ju också, för det mesta.

Har aldrig velat vara den där personen som ser sig själv som ett offer. Jag ser nästan ner på såna. Varför göra så? Visst kan jag gnälla och vara allmänt bitching about nothing, men jag tycker nog inte synd om mig själv. Inte så att folk ser det iallafall.

För det ska ni veta, det tycker ingen om. Inte ens de som är såna, tror jag. Ignorance is bliss, indeed. Inte för att jag kan förstå hur folk utan självinsikt fungerar. jag menar, jag är självinsikten själv. Kan vartenda fel och misstag jag gjort och gör inte om det igen. Här har ni en som lär av sina misstag.

Bra eller dåligt? Tjaaa…