Tänk va lätt.

Ja, tänk så lätt det vore om man vore en sån där. En person som bara var fåfäng och bara brydde sig om kläder, smink och glamour. Har skrivit om modebloggar och sånt förr, men inte om folket bakom. Jag känner ju inte dem. Har knappt bemödat mig med att läsa det som de skriver, för det är ju samma sak i nästan alla. dagens outfit och det här har jag köpt och nu ska jag ut och vara glammig i nattlivet. Förakt för ett sånt intresse kan man ju ha. Självklart får de ha det så. Det är ett fritt land.

Tycker bara det är lite ja, vad ska jag säga. Tragiskt? De tycker förmodligen samma om mig. Det är ju för att vi prioriterar olika i livet. Sen är jag nog säkert avundsjuk med. Nånstans i grund och botten. Vad vill jag komma fram till då? Det handlar väl till stor del om att jag inte förstår. Det är för mig helt ofattbart hur kläder och utseende kan vara så jävla viktigt. Samma sak med pengar och status. För det är till stor del det som det handlar om.

Har de verkligen inget bättre att bry sig om? Vilka märken som ger kredd, vad som är inne och vad som absolut inte får förekomma i garderoben. Suck vad ytligt. Men som sagt, be my guest, känns det viktigt för er så. Jag menar det är ju inget fel med att vilja klä sig snyggt och trivas i det man går omkring i. Men jag tycker deet går till överdrift i vissa kretsar. Men det är ju min åsikt.

Det är med en viss känsla av hjälplöshet jag skriver detta, för jag vet att det inte kommer att förändra någosn åsikt eller livsstil. Men jag kan inte hjälpa att undra vad som hade kunnat göras med alla de pengar som folk slänger ut på att vara inne, passa in, få status osv.

Utopia in my head.

Förakt mot pöbeln.

USCH vad jag inte tycker om folk.

Jag hör inte hemma i stora folksamlingar. Det är inte det att jag inte klarar av själva grejen, ingen torgskräck eller vad det nu kallas här inte. Men däremot klarar jag inte av när det vistas mer än 50 personer på 20 kvadratmeter. I det s.k. offentliga rummet. På gator och torg, inne på krogar och pubar. Värst är när de är fulla och inte fattar att det finns andra människor runtom dem. På konserter och på stan är det samma sak. Klart, det går ju inte att undvika att det blir trångt, men försök iallafall. Ni måste inte stå och knuffas, tränga sig före och armbåga er fram.

Undrar om det här säger mer om mig än om folk. Men det skiter jag i, jag blir så jävla less på det. Igår på Lokal och tidigare på dagen, då jag gick från pendeltåget till L’angolo på Birger Jarlsgatan fick jag den här känslan som säger mig att fan folk ur min väg, jag vill inte att ni stör mig. Ni stör mig nåt fruktansvärt, för ni är bara i min väg.

Inne på Lokal kände jag mig bara ivägen. Så jävla trångt därinne att det kändes bara som att det var inte värt att vara där inne. Sen hjälpte det väl inte att jag känner mig väldigt malplacerad på såna ställen, med folk som jag knappt känner och nej, Jag står oftast bara och ser dum ut, mellan alla andra som är så sociala och minglar och ler. Urk.

Jag kan bara inte.