En väldigt betydelsefull människa i mitt liv sa en gång till mig att jag skulle bli en väldigt ensam person om jag fortsatte vara så egoistisk som jag var, enligt henne. Hon hade rätt. Men inte på det sättet hon trodde. Jag är inte ensam, utan sällskap. Det är mer att jag på insidan är ensam.
”All you’re friends thinks you’re satisfied, but they can’t see your soul.”
De kan inte, för jag låter dem inte. Så jag sitter här och är oengagerad, ensam och lever i min lilla bubbla. Men ja, det kan det ju bli ändring på. Om jag inte tyckte det var så läskigt och jobbigt. Finns ursäkter och så finns det ursäkter. Jag använder de flesta tills jag känner att det blir fel. Fan, jag kan inte sitta här och ruttna mer. Det är inte jobbigt att åka buss, det är kul och även om jag ska jobba. Nej, nu ringer jag.
Inte hemma.. ute med vovven kanske.
