Hade en rätt het diskussion på jobbet häromnatten. Jag nämnde att jag har svårt att se mig bli intresserad av en tjej som redan har barn. Vilket visade sig vara lite känsligt område. Vilket jag förstår. Kan tänka mig att det inte är så kul att bli bortvald av någon pga. ett barn. Frågan som ställdes var om jag skulle dumpa en tjej som jag lärt känna och börjat gilla, som senare visat sig ha barn. Helt ärligt så kan jag inte svara på den frågan.
Det är ju rätt svårt att leva sig in i det. Kan inte ens föreställa mig att träffa någon överhuvudtaget. Fråga mig den dagen då jag står där med byxorna nere liksom. Nej, men iallafall så följdfrågan eller påståendet var ungefär som så att jag kanske inte kan vara så pass kräsen att jag väljer bort en tjej på det kriteriet att hon har ett barn. Det kan ju stämma, men som sagt jag vet inte hur det kommer se ut om 5 år. Jag kanske har mognat och insett att det inte skulle spela någon roll. För även om det inte är mitt barn så behöver det ju inte betyda världens undergång.
Mina argument för att inte vilja detta idag är att jag har svårt för barn överlag, som inte är mina syskonbarn. Vilket är svårt att förklara. Sen har jag nog en rädsla för att det ska komma att bli en alltför svår utmaning.
Naiv som jag är vill jag ha hela den här kärnfamiljgrejen. Alltså min ”dröm” är att träffa en tjej, lära känna henne, falla för henne, ta steg för steg tills vi båda är redo, alltså tills vi har grunden att kunna bilda en familj som är stabil och håller ihop. Jag vet att livet inte är så enkelt, men jag vill åtminstone försöka. Försöka skapa de bästa förhållandena för en bra fungerande familj.
Låter som att jag ska göra en riskanalys över ett företag eller nåt nu. Tror egentligen att det hela kommer ske som det ofta gör, av sig självt. Man ska nog inte planera alltför mycket. Kanske är det mitt tänkande som gör att jag är där jag är idag, ensam i en lägenhet med min katt.
Nej, dags att sova. Ska försöka sluta analysera och bli en mer handlande människa.
