Så ska det vara, nu på en gång.
Varför denna känsla? En djup sorg över något jag inte kan förklara. Mitt hjärta tillhör mig. Det är dags att sluta upp med att låta det gå till spillo. För vem vinner på det? Inte jag iallafall. Försöker förnimma, minnas känslan, men jag söker nästan i blindo. Det är något nästan ovisst över det hela, något odefinierbart. Taoisten i mig har vaknat. För att finna min väg måste jag finna balansen.
Jag måste ge mer till världen, ge mer av mig själv. Om jag någonsin ska få något tillbaka.
Jag har aldrig varit jättebra på att ge av mig själv. Har på något vis alltid hållt tillbaka. En gång öppnade jag mig, blommade ut lite, men sen kom torkan. Ingen näring, bara tomhet. Slöt in mig i mitt skyddade skal. Som ett frö som väntar på att våren ska komma. Men min vår kom och gick. Jag var begraven för djupt ner i den mörka myllan. För att färdas uppåt måste jag våga kämpa, våga slappna av och låta det ske.
Efter nära på tre år utan några djupare känslor kan det kännas lätt skrämmande att försöka sig på det igen. Men jag kan inte leva såhär resten av livet. Då kommer jag dö i förtid.
