Att någon som kan göra en helt galen ändå kan vara helt underbar

Att någon som kan göra en helt galen ändå kan vara helt underbar. Svårt att få ihop den ekvationen i skallen ibland. Men det är ju så det är med barn. De upptäcker, utforskar, testar och reagerar på vad de får för respons. Inte helt logiskt för en mossig pappa som bara tycker att saker ska vara på ett visst sätt.

Självklart är det inte logiskt för en lite tvååring. Det gäller att hänga med i svängarna och försöka se ljusglimtarna när det känns som pest och pina. Ena dagen är allt åt fanders och man har knappt energi eller lust att vara pedagogisk och tänka utifrån barnets bästa. men så agen efter så bara funkar allt. Kan ju bero på inställning eller att det blev en mindre bra dag bara. För såna har vi ju alla oavsett om vi är 75, 40 eller 2 år gamla.

Det viktiga är att varje dag börja om från början. Helst redan när en situation uppstår. barn är ju proffs på sånt. De kan ju glömma att världen var hemsk för en stund sen och skratta och leka som att inget har hänt. Medans en själv fortfarande sitter och försöker förstå vad det var som hände.

Värst är ju oron att jag på något sätt ska skada mina barn så de blir hämmade eller far illa på något sätt. Jag vill ju att de ska må bra och ha all möjlighet att uppnå sin fulla potential. Nej, inget sånt vill jag ska ske, men förmodligen blir det något som de får med sig. Ingen är ju perfekt, men med kärlek och god vilja kan man komma ganska långt hoppas jag.

Igår var en ganska bra dag, i förrgår mer än bra och dagen innan dess var inte så bra. Bra att få perspektiv så det inte bara är på det ena eller andra sättet. Måste ju veta att man lever också. Hujeda mig..

Pappor måste bli bättre på att ta ut föräldraledighet

Jag skrev ett inlägg häromdagen på Facebook med tanke på en rapport som släppts nyligen. Den behandlar pappors uttag av föräldrapenning, alltså föräldraledighet. Något som jag fastnade vid var att det bara är 5% av männen som tar ut mer än 6 månader av föräldraledigheten. Länk til artikel om rapporten i DN

Med tanke på att jag nu är hemma med mitt första barn så är det rätt intressant att läsa om denna rapport. Att jag som är hemma 8 månader tillhör 5% som tar ut mer än 6 månader föräldraledighet. Det är alldeles för lågt. Pinsamt nästan.

Jag förstår att det kan finnas en massa orsaker som gör att man väljer annorlunda, men kom igen, vi män behöver verkligen öka upp vårt ansvar. Det gynnar ju alla i förlängningen. 5% borde vara uppemot 80-90%. Minst!

Fick så klart flera kommentarer som inte riktigt fokuserade på det jag ville förmedla. Självklart finns det som jag skrev de som inte kan ta ut mer dagar av ekonomiska eller andra skäl. Men det behöver inte vara så.

Vi behöver förändra de strukturer som gör att det ännu är så här. Det finns många olika sätt att göra det på. Inte minst minska löneskillnaderna mellan könen och olika branscher och yrken. Ge alla kvinnor rätt att jobba heltid och inte hamna i kvinnofällor.

Men förutom att man behöver få det att gå ihop ekonomiskt oavsett vem som är hemma med barnen, så är det nog normer kring vem som är hemma med barnen som behöver ändras. Det är på väg att göra det, men det sitter ganska djupt rotat att kvinnan tar lejonparten av föräldraledigheten och att mannen ”hjälper till” i hemmet med barnen.

Jag har så klart inte alla svaren och förstår att det är en klassfråga med, då två personer med låg inkomst inte har så mycket val när det gäller vem som är hemma. Det blir oftast den med lägre inkomst. Vilket i de flesta fall är kvinnan.

Vi har det rätt bra som har valfriheten att få välja i min familj, rent ekonomiskt. Men jag tror att om fler pappor verkligen ansträngde sig och sa att jag vill vara hemma så skulle det blir ännu bättre. Som sagt inte en helt enkel fråga detta, men mycket handlar om inställning och attityd.

Har påbörjat en egen undersökning som jag tänkt sprida för att se hur andra pappor tänker kring detta. Ska bli intressant att se vad det finns för skäl till att andra pappor valt som de gjort.

Det nya nya livet

Åh, men hej är det ni? 🙂

Att hinna med att göra något när barnet sover, finns ju så mycket att göra. Åh om dygnet hade fler timmar och man orkade med mer

Träningen ligger på paus om man säger så, har ju egentligen bara nåt fönster per dag och det är när Elsa sover middag. Har inte valt att träna då. Känner mig lite stressad när jag tänker på att jag vill hinna göra så mycket, men inser samtidigt att det är lönlöst. Jag får helt enkelt bara ge mig och ta det som det kommer, vilket faktiskt är bra.

Viktmässigt går det åt rätt håll, igår vägde jag in på 73,2 kg, alltså -3,2 kg på den här tiden som jag hållit på. Förutom lite slarv för någon helg sedan då jag lät mig själv äta lite ekologiskt godis och tårta så har jag hållit mig undan sånt. Och så helgen då vi hade Elsas 1-årskalas då jag inte kunde hålla mig undan Lindas kärleksmums. Kan ha slunkit ner någon lyxshake eller två med. Jaja, nu är det nya tag igen i alla fall.

Sprang ju Scaniamilen för några veckor sedan och eftersom jag inte är någon löpare så blev det 5 km. Sprang på 30.17 vilket är ett väldigt bra resultat med tanke på att jag inte sprungit på typ två år. 32.08 var resultatet från två år sedan. Samt 31.14 på Blodomloppet. Så en klar förbättring. Vill nog springa Blodomloppet i år med, men lite tråkigt att ställa upp själv. Samtidigt tror jag inte att jag känner någon som håller ungefär samma tempo som mig. Vi får se hur jag gör.

Nu har vi precis haft en kort vecka och så är det en till nu för Linda på jobbet, vilket så klart är mysigt.har hunnit få mer ordning hemma. Vi fick hjälp med lite eljobb nu i torsdags och så fick vi upp det solsegel vi köpt med.

Har skrivit på det här inlägget i en månad nu, så nu publicerar jag det så det blir av.

Det nya livet

Välkommen till livet Lilla Elsa och välkommen till det nya livet med ett litet barn Micke och Linda!

Det var vad universum sa till oss den 21 maj klockan 10.03 när ett litet flickebarn på 3256 gram föddes. Födseln var rätt odramatisk, alltså det gick ganska bra även om det förstås är en pärs att föda barn. Värkarbete hemma i ca 6 timmar med tillhörande besvär och sedan till sist fick vi veta att vi kunde komma in till Södertälje sjukhus förlossning.

Det var tydligen fullt upp den natten då 11 barn kom det dygnet så det var på gränsen att vi blev skickade till Karolinska i Huddinge, men Linda höll ut en timme till och sen hade de plats för oss vilket vi är så glada för. Vi kom in runt 06 på morgonen och fyra timmar senare kunde jag konstatera att nu kommer barnet, medan jag försökte sansa mig och hålla koll på både min egen och Lindas andning.

Snacka om att på några sekunder inse vad det var för något som faktiskt höll på att hända. När jag såg att huvudet var på väg ut så blev det så väldigt verkligt. Linda fick hur mycket beröm som helst av barnmorskorna och den undersköterskan som vi hade på förlossningen, jag kan bara hålla med. Hon var som gjord för att föda barn och var superstark. Det gick verkligen mycket fortare än vad jag hade trott.

Efter att hon kom ut skulle ju moderkakan följa på det, men tyvärr ville den inte det så jag fick ta det lilla knytet i min famn medans en bunt med läkare, sjuksköterskor och barnmorskor preppade Linda för operation. Det var några ängsliga timmar då alla tänkbara scenarier spelades upp i mitt huvud, men någonstans visste jag att hon var i goda händer och försökte att förlita mig till den info jag fick under väntan på att hon skulle komma från uppvaket.

Mitt i allt detta så kunde de inte längre vänta på att mäta och väga Elsa och sen fick vi komma till BB och vårt egna familjerum där vi vilade i fortsatt väntan. Till slut kom vår barnmorska in med nyheten att det fanns en mamma som ville träffa sin familj och då var väntan äntligen över och vilken lättnad.

Efter att vi fick återförenas och förundras tillsammans över det lilla livet så fick Linda följa med oss ner efter en koll att allt såg bra ut. Sen började livet på BB med amning och blöjbyten och allt som ingår. Den där bubblan som alla talar om finns faktiskt. Jag var ute efter någon dag för att köpa Loka och det var som att jag inte förstått att livet fortsatte därute och att det var varmt ute.

Sen på torsdagen så tyckte vi att nu kan vi väl åka hem, det kändes helt okej och allt såg bra ut. Men det är ju en omställning så första natten var rätt tuff och vi var nog båda lite smått trötta, kände oss otillräckliga och en massa andra känslor. Som tur är kom vi in i det rätt fort och nu funkar det rätt bra. Igår började jag jobba efter tre veckor hemma i bebisbubblan. Det har känts helt okej även om det är lite konstigt med. Nu får ni se upp ute på nätet om jag blir lite för generös med bilder och så på vår Elsa, men det kanske inte gör så mycket..

Mer verkligt med tiden

Hej därute, vilka är det som läser här egentligen? Det är inte så många, mest folk på Facebook som ser länken i flödet tror jag och någon random person som snubblar in via sökning på Google. Jaja, vilket som. Jag skriver i sista stund som vanligt så det blir mest det som faller mig in, vad som skett på sistone och kanske vad som komma ska.  Har en jävla huvudvärk på grund av vad som känns som en irriterad gom. Det blir skönt att sova.

Imorgon blir det sovmorgon då det kommer en person från vår fastighetsvärd och ska kolla på vår urgamla fula torkställning som sitter i duschen. Jag hoppas han kommer iaf, jag ringde och bad de hälsa honom att det passar imorgon klockan 8.00. Jag väntar här hemma och kommer det ingen får jag väl gå till jobbet.

Det är även på gång med renovering av vårt mögliga vardagsrum. Vore så skönt om de bara rev ur hela golvet och fixade vad som nu behöver fixas på väggen och tapetserar hela skiten och la nytt fräscht golv. Jag vet inte om det blir så och jag är av den naturen att jag håller mig på den tvivlande sidan tills jag ser att det faktiskt blir av.

Sen när det är klart kan vi äntligen få upp allt som ska vara i vardagsrummet och köpa bokhyllor så alla böcker kommer upp med. Blir bra till sist så att säga. Sen om vi kunde få till en diskmaskin så blir livet ännu lite bättre. Ni ser det finns mycket att se fram emot. Så också ett nytt litet liv. Kan knappt fatta att JAG ska bli pappa.. who would’ve thought?

”Radde” som festade med studenter och levde rövare för mindre än två år sen.  Som hade varit singel i 15 år och aldrig någonsin kunde våga tro att denna dagen skulle komma. Tror ju knappt på det ännu.. men det blir mer och mer verkligt och sen så helt plötsligt ligger det ett nytt liv i ens armar och tittar på en.

Får återkomma med mer funderingar och tankar om det här för nu måste jag sova.