Vem sa att det var lätt? Inte någon antagligen, det kanske verkade så, men jag vet att det inte alls är så. Det är lättare att komma över att någon har dött. Kanske inte, men så känns det ibland. Då måste man gå vidare oavsett vad. För det finns inget annat sätt. Självklart så sörjer man. Men det här.. snacka om kamp mot sig själv.
Ibland undrar jag om det är bra att vara som jag är. För min egen skull då. Är det jag gör med mina känslor skadligt eller gör jag det som jag måste för att överleva. Tror jag inte på min egen förmåga att våga hantera känslor som gör ont? Är jag rädd att visa vad jag inte ens själv vet att jag känner?
Det är som att vara blind och bara förnimma saker fördunklat, i ett stort töcken av intryck och känslor. Lyssna till sitt hjärta, ska man det? Även fast hjärtat är naivt och dumt och inte har någon som helst slags försvarsmekanism?
Jag vet inte..
Jag bara fortsätter..
Tills jag en dag dör..
Men vad spelar det för roll?
Inget består, livet bara går..
Sen en dag när allt är över
Då kan jag vila under klöver.
Nej fan va dåligt jag rimmar.
Men vad ska man annars göra med alla dessa timmar.
Att man aldrig får vara glad mer än en viss tid, kanske behövs, så man inte blir uttråkad av allt det roliga och bra. Få känna att man lever på alla sätt och vis. Ett rikt själsliv innehåller ju både bra och dåligt. Känns som att jag har ett ganska bra själsliv då 🙂
Skriva ÄR BRA.
Cola är bra.
Kramar är bra..
Och sen finns det saker som är farligt bra, som frestar och lockar i en..
dämnit!!!!
raj raj raj di raj raj! Jag är verkligen bara en mans kvinna. Nej nu blev det fel. Ungefär som att jag jämt ska niga. Fel uppe i knoppen. Jag vet. Jag är bara en kvinnas man. Strula är inget för mig. Toffla är inte bra, men jag gillar det. Man måste kunna göra saker med och utan partner, en del kompisar är bra på det. Tur för dem. 🙂
Jag har inga sår som ska läkas, jag vill bara ha det jag vet inte funkar. Inte av den anledningen förstås. Om det ändå vore så illa. Fan i helvetes jävla skit. Och satans mormor också!
Jobba lite kanske en stund iaf…mmm
Jag vill bara kliva in i din famn och försvinna…
Hur kunde jag ens tro att jag kunde vara så kall och bara gå vidare, helt vansinnigt.
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, hur fan ska jag veta nåt? Hur fan ska jag veta vad som är fel och vad som är rätt.
Kvittrar fåglar, gör kärlek ont?
JAAAAAAA!
LUNCH
*I’M OUTTA HERE*
Life is like a box of chocolate. Ingen lätt dans på rosor och sånt.
Jag ska kramas.
Ni kan ju se vart detta leder.. schh, säg inget. =D
