Tired and weary mind..
Disconnected.
Jag har problem med att hålla kontakten med mina inre känslor. Jag bara förnimmer dem och funderar utan att känna dem. Väldigt dåligt.
Vart tog all smärta vägen?
Vart tog all kärlek vägen?
Vart tog livet vägen?
Nej, riktigt så illa är det ju inte. Jag lever, om dock bara så att jag går omkring och gör det jag alltid gör. Saknaden av det där speciella finns. Men vad gör man? Kan ju inte vara desperat, det är döden det om nåt. Tålamod, njut av livet och sånt. Lite svårt utan pengar och utan fritid. Men vafan. Jag är trött på alla reservationer. Nu ska jag skriva det här för mina ögon bara. Ingen annan ska behöva eller få ta del av mitt innersta. Min största rädsla är att min familj ska fara illa. Dö med andra ord. Främst mina föräldrar och systrar. Utan dem hade jag inte varit nåt. Jag vet det nu. I fredags hade mamma en släng av allergichock. Det var lite läskigt. De åkte till akuten vid midnatt för då vart det för mkt för den envisa tjurskalliga kärringen 🙂 Att hon inte kan visa en enda svaghet mot sin vilja, alltid vara den starka och ställa upp för alla andra. När ska hon ta hand om sig själv? Kände mig skyldig att iaf göra så mkt jag kunde när jag ändå sov och bodde där nu i helgen. Det var mysigt att vara där. Skönt för min själ så att säga. Precis vad jag behövde efter förra veckans kval. Jag ska ju alltid få upp hoppet för mkt så jag sjunker som en sten när det går åt skogen. Verkligen obra. Sen igår då. Vaknade och så var det ingen alls hemma. Märkte jag efter att jag kollat på teve nån timma. De hade visst åkt till Vagnhärad mitt i natten, för syrran skulle föda. Runt 9 igår morse kom en liten flicka. Precis som jag trott. 7:e syskonbarnet. Nu ska jag sova..jag behöver min sömn.
Ny dag. Snackade med Jessica nyss, läste i hennes dagbok. Varför måste hon göra allt svårare? Jag blir knäpp. She sure misses me..Jaha..ska jag tro nåt nu eller? Fast det är rätt löjligt. Klart man saknar en person som man umgåtts och delat en massa med. Jag saknar henne med. Kanske är det som är det jobbiga. Jag och mitt hjärta har bestämt oss för att man kan skifta relation i ett nafs, men så går det en tid och så inser vi att nej, det är inte alls så lätt. Det gör ont. Men det har ju fan varit såhär så jävla länge nu. 6 månader eller ja, 5 iaf…Men vi har ju inte ens nåt att prata om. Så vad är det som är så svårt?
