Jag är nog rätt död i hjärtat ibland.
Usch.
Jag har sympati när det är nåt som känns tillräckligt nära mig själv.
Annars har jag noll förståelse, jag är fan en hemsk människa.
Vad fattas mig?
Nervtrådar som är felkopplade eller?
Jag vill ha förståelse, men jag förstår inte själv.
Jag låtsas. Bara för att man ska.
Hur fan gör man? Inbillar jag mig bara. Är jag sjuk?
Låt hjärtat va mé!
Kan ingen säga åt mig?
Så många gånger som jag borde reagerat.
Som jag borde blivit arg, ledsen, besviken.
Som aldrig skett.
Som tryckts undan, bort bort.
Till slut reagerar man knappt.
Man viftar bort det..
Priset man betalar.. inte värt det.
Det är priset man betalar för en värdelös själ..
Jag vet att jag inte är värdelös..jag lovar.
Men jag VET det inte. Fattar du?
Fattar ni?
Jag vet inte ens om jag fattar, helt ärligt.
Jag ska fortsätta vidare iallafall.
Jag vet vad jag ska göra.
Även fast jag är så jävla rädd.
Blotta mig själv.
Inte bara med orden. Utan i tanken, känslan..allt.
Ångest ..
”Men jag lever på impuls nu, via fjärrkontroll..”
