A hard days night

Den här natten har jag verkligen sjunkit. Jag har inte varit glad… alls. Jag vet inte vad som kom över mig.. men jag har inte varit glad på mig själv på nåt sätt. Jag har känt mig värdelös. Totalt och utan pardon. Funderingarna har gått i banor som de verkligen inte bör ha gjort. För jag är inte så dålig. Men ändå är det så jag känner.

Jag har mycket som påverkat varför det är så. Hela mitt liv är till bakgrund. Blir man övergiven redan som spädbarn kan man inte ha mycket som grund till ett egenvärde.Som de flesta andra har. Jag har nog inte det. Lämnad att skrika sig igenom natt efter natt. Ligga och vara hungrig. Nu vet jag inte om det var exakt så..men tydligen var det inte alls så som det bör vara. Annars hade jag inte hamnat i fosterhem. Jag fick lära mig redan som spädbarn att det spelar ingen roll vad jag vill.. jag har ingen talan. Hur mycket jag än skriker så är det ingen som kommer och tröstar mig. Jag vill gärna tro det, men jag gör bara mig själv besviken då. Jag är inte värd det.. Så tolkar psyket det. Och vi vet alla hur formbart ett spädbarns psyke är. Det är där grunden läggs.

Att sedan vid 5 års ålder slitas upp från den trygga värld som äntligen skapats och återgå till samma otrygga verklighet. Det hjälper inte. Att aldrig få vara med.. Att bli sist vald, det sätter spår. Att bli behandlad som någon med mindre värde.. för att man inte är som alla andra. Att ständigt behöva bevisa för andra att man visst kan och är värd nåt..

Men jag har aldrig sagt att jag blivit mobbad. Eller tyckt att nu får det fan vara nog. För det spelar ingen roll vad jag vill och tror är rätt. De andra vet säkert bättre. Jag har tänkt det rätta. Men jag har aldrig kunnat handla rätt. Utanförskapet har krävt att jag accepterat vissa saker. För att få vara med alls. Visst, jag har aldrig gjort nåt jag absolut inte velat. Som rökt eller dylikt. Men jag har nog ofta gått med på att bli förnedrad. Eftersom jag inte känt att det lönat sig att kämpa.

Nu står jag här idag, med ärr för livet. Ärr som ingen får se.. För det är ju egentligen inget. It’s just the story of my life..

Så om jag beter mig konstigt, mumlar eller är virrig.. förlåt mig, livet har gjort mig sån. På ett sätt är jag glad att jag inte blivit som alla andra. Men priset är inte värt det. Att bli handikappad på så många sätt…det är verkligen inte kul. Att inte tro på sig själv. Att inte våga utsätta sig för saker som alla gör. Utan bara fega ur och lomma iväg med svansen mellan benen. Bli arg på sig själv.. Eller inte alls.

Idag har varit en tung natt..

Men ändå..

”I guess I could be pretty pissed off about what happened to me. But it’s hard to stay mad when there’s so much beauty in the world. Sometimes I feel like I’m seeing it all at once… and it’s too much. My heart fills up like a balloon that’s about to burst. And then I remember… to relax, and not try to hold on to it. And then it flows through me like rain. And I can’t feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life. You have no idea what I’m talking about, I’m sure. Don’t worry… you will someday.”

Så går livet vidare.. på nåt sätt.
I don’t want pity.

Bara lite förståelse.
Men det är svårt.
Särskilt när man måste förklara varför man är som man är för alla.
Men det ska jag inte behöva.
Jag gör ju inte det.
Bara för dig..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.