Kom bara ihåg vem du är

Han behövde inget att tro på, han ville bara veta vart han var, vart han var på väg och känna att han hade någon slags inblick i vart han ville ta vägen. Den gången då han vaknade upp efter att hon försvunnit ur hans liv, var dagen då han insåg att han inte visste något av dessa ting. Det skulle bli dagen då han påbörjade sin pånyttfödelse.

Helt vilse, ensam och orklös stod han på sina egna ben. Med skakande knän och en miljon tankar som snurrade likt barn i en karusell inuti ett sinne som bara börjat förstå. Allt som han känt, var som bortblåst. Frågan som hängde förbjuden i luften var inget han tänkte låta stoppa honom. Hade han någonsin känt något?

Början var lika lugn som före stormen. Men han visste att det skulle ta sin tid. Att jäkta fram saker som dessa, skulle bara göra detta till ännu ett misslyckande. Han hade inte råd att misslyckas den här gången. För att ens kunna se klart i livets farvatten måste han förse sig med karta och kompass, vikten av att kunna se sitt mål och kunna navigationen, hade gjort sin innebörd klar för honom.

Utan att blinka skulle han förse sig med olika medel. Musiken, passionen, glöden som tänjer gränser som innan varit som obräckliga murar av skottsäkert glas. De medlen skulle han helga. Men vart skulle han finna modet? Som en färgblind gammal hund, som inte kunde skilja på svart och vitt, hade han aldrig vetat vad som var rätt eller fel, när det kom till hur folk i hans omgivning behandlade honom. Varför?

När skulle han ha lärt sig hur han skulle behandlas. Vem skulle ha lärt honom det? Han var ingen man gjorde vadsomhelst med, men ändå tillät han ofta att människor gjorde honom orättvisa. Han hade aldrig fått lära sig att synas, att ta plats. Att ta för sig var inte i hans natur. Att ändra det beteendet skulle bli hans största utmaning. Varifrån skulle självrespekten och självtilliten komma?

När skulle han våga satsa, ta risken att misslyckas? För enbart då kunde han ju ens börja lyckas. Insikt och långa nätter med plågade tankar hade redan upptagit en stor del av hans verklighet. Men räckte det? Tanken att ge upp hade ofta hägrat i sinnet. Att bara ge sig, låta saker gå dit de ville, få flyta på åt det håll de bäst kände för. Men han vågade inte riskera det heller.

Han var allt för rädd för livet, samtidigt som han var rädd att mista det goda i livet som faktiskt kunde bli hans. Om han bara vågade chansa. Chansen fanns ju att han kunde bli allt det han drömde om..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.