Är det nån som minns den tiden då det var nåt fint att säga att man var svensk? Jag vet inte om jag minns det.. eller jo, jag minns det genom saker jag fått berättat för mig. Visst finns det en viss stolthet i det, men den är väl dold. Det är nästan bara när det gäller sport, musik eller andra kulturella saker som det är okej att vara stolt. Undrar varför det är så? Jag ser förvisso ingen större poäng i att vara patriot och sånt. Men det ska väl vara okej att vara lite stolt iaf? Men men.. som sången nedan beskriver..
”Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är
Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är
Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är”
Gonatt!
