Sådär, nu är saker lite bättre. Pengar har kommit in och försvunnit. Men jag är inte längre skyldig någon pengar direkt. Eller kanske för den där dattan som står och surrar här bredvid mig, men ja. Det är ju inget lån, det ska köpas. Nej, apropå pengar så var det också en historia i sig hur det löste sig. Jag mailade till csn i min desperation eftersom poängen för uppsats och den andra kursen inte kom in. Så efter en dryg vecka kom svaret att jag uppfyllde några alternativa krav, vad nu det innebär. Men huvudsaken är att pengarna kom in. Aningen underbart.
Sen kom betyget också, efter lite justeringar så blev det till slut ett VG! Aningen ofattbart, många gånger som det känts som ett oöverstigligt berg och så slutar det så? Jag fattar nog inte riktigt.
Söndagar är livsfarliga, en fälla att falla ner i och inte komma upp ur. Igår (läs veckor sen) höll jag på att ramla ner, men sen så fick jag bara för mig att hoppa över det. Så det blev inget med det. Däremot reflekterade jag över att jag sitter fast. Jag kommer ingenstans. Vilket inte är så konstigt om jag tänker efter. Jag har ju inte direkt några mål att sträva mot. Ja, en examen på högskolan, men sen då? Utan det där som kommer efteråt så är den inte så mycket värd.
Samtidigt vet jag att det inte är sant. Men jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. Ingen fast punkt, inget att hålla fast vid. Men orka.
Det är aningen ofattbart att jag och Madicken gått upp med vår uppsats nu. Det är bara betyget som väntar nu. Det är även betyget som hela min värld står och faller med känns det som. Jag får inte CSN förrän tillräckligt med poäng trillat in och då behöver jag de och en annan kurs poäng nyss. Nästa vecka är det ju dags att betala räkningarna och nu känns det hopplöst. Men som den evige optimist man är så säger jag det löser sig nog, på något sätt. Ikväll är det sittning och där ska alla sorger dränkas. Riktigt ordentligt. Ska det gå åt pipsvängen ska det banne mig gå riktigt rejält åt helvete.
En sån där skum natt. Somnade strax efter 12 mitt i ett avsnitt av Fringe. Vaknade kvart i fyra och gick upp för att plugga lite till och sådär. La mig igen och ”vilade ögonen” vid 08 och så vaknade jag vid 10, kollade lite grejer och la mig igen och sov till nyss. Alltså strax innan halv ett. Åh fy satan, nu är jag vrålhungrig. Hoppas Madicken kommer snart, så vi kan gå förbi kåren och köpa årets första baguette. Sen ska vi skriva ut uppsatsen som vi ska opponera på och börja pilla med det.
Det fina med nya år är att de lovar förändring, vilket förstås inte är så konstigt. Något borde ju förändras under ett år. Vad har då förändrats för mig under året som gått? Jag har blivit äldre, trätt in i ett nytt årtionde, blivit 30 år. Det har på olika sätt påverkat mig samtidigt som det inte gjort det. Lite reflektioner kring vad jag håller på med och sådär. Men saker och ting förblir som de är oavsett hur gammal jag är. Jag är den jag är på gott och ont.
Om jag ska summera mitt årtionde som twentysomething så vet jag nog inte riktigt hur det ska gå till. Hälften är minnen som jag inte tänker på och resten är bara en stor röra av olika intryck, känslor, insikter och upplevelser, blir svårt att summera på ett rättvist sätt. Jag är inte den som ångrar saker, men om jag vore det skulle jag nog ha några saker jag skulle göra ogjort.
Det där var väl jävligt onödigt? Varför göra det lätt för sig när man kan spara över sin hemtenta så att allt, precis allt försvinner. Just nu känner jag mig jävligt bitter. Hur fan kan man vara så jävla klantig. Verkar som att jag måste klara uppsatsen och läsa en termin till för att få ut examen. Kanske var meningen att det skulle bli såhär. Måste nog tänka så. Annars får jag fnatt. Så nu är det väl bara att börja köra stenhårt med uppsatsen då och inte skriva över den. Jävla dum idé att förflytta mig från ena datorn och inte spara filfan. Använde USB-minne och det var också dumt.
Om någon vet hur man kan återfå en översparad fil får de gärna tipsa mig..
Avundsjukan är enorm ibland. Alla dessa medelklassvenssons med sparkonton och fonder. De har det allt gott förställt brukar jag tänka. Sen suckar jag och önskar att det var likadant för mig. Men jag har inte föräldrar med pengar och välbetalda jobb som kan skämma bort mig. It just doesn’t work like that. Tro inte att jag inte vet hur stor skillnaden är mellan mig och de som jag lärt känna på högskolan. De flesta kommer från akademikerbakgrunder med välutbildade föräldrar och då är det inte speciellt konstigt att det ligger till på detta sätt.
Men ändå, jag vill ändå ha det så lätt. Det är bara att hoppas att de uppskattar det de har. Jag tror nog även att deras förutsättningar är en aning annorlunda i många fall med. Kanske har krav på sig hemifrån, vilket iofs kan vara positivt. Men jag stör mig ändå på de som blir medbjudna på semestrar och kan vara hemma hela sommaren och glassa utan att behöva tänka på pengar.
Jag är lite upprörd på Surftown som gör att jag inte kan använda plugins på bloggen nästan alls. Har funderat på att sluta använda deras tjänster för att slippa all skit, men samtidigt så förlorar jag vissa viktiga funktioner. Det kan vara så att min blogg har blivit för stor. Tio år av tankar och funderingar tar ju lite plats. Så nu vet jag inte hur jag ska göra, skippa plugins och bara köra som det är eller vad? Rådvill är jag, vill ju bara att det ska fungera som det ska. Jag prövar mig fram helt enkelt.
C-uppsatsen är nästan avklarad.
