Ont i ryggen.
Ingen ork med nåt.
Sovit hela eftermiddagen.
Tränade igår. Ska simma imorgon. Hur ska jag kunna somna? Kommer dö imorgon.
Vill ta semester resten av veckan, men känns som att jag sviker. Men jag kanske lika gärna kan stanna hemma, så sölig som jag tydligen är. *bitter*
Äh, skitsamma, orka bry sig. Min inställning till det mesta, min kollega beundrar min förmåga att inte bry sig och bara ta allt med ro. Han skulle bara veta. Vart försvinner allt egentligen? Tar det vägen nånstans?
Han tycker att jag borde säga ifrån mer. Men jag vet liksom inte vart jag ska dra gränsen. Känns inte som att det är värt det heller. Men det är det väl förmodligen eftersom jag inte pallar med det.
Lite paradoxalt va. Ska börja göra allt tvärtemot vad jag känner. Mitt psyke klarar det inte, men vafan, vem har sagt att det ska vara lätt? Sen är det det här med att helt plötsligt bara säga ifrån. Men vafan om en vecka är det problemet borta ändå så. What’s the use. Jag vann HAHA 😛
Ger man sig till tåls tillräckligt länge så löser det sig. Eller så hittar man nåt annat sätt att undvika det jobbiga på. Förstår inte varför man ska stressa om man inte måste. Sen är det här med arbetsfördelningen. Kan ju bli orättvist om en jobbar söligt och en annan jobbar snabbt och effektivt. Det förstår jag med.
Jag orkar inte.
Rolig dagbok om mitt jävla jobb. Som för tillfället inte är roligt. Bara en massa skit är vad det är. Och jag har ont i ryggen. Tjafs om känsliga typer och en massa jävla dumma pikar. Man blir ju nästan paff.
Nej, jag vet, jag vet.
Nu ska jag sova egentligen, hur fan nu det ska gå till.
