Mycket av det som jag upplevt i mitt liv är förlagt till en mörk plats i mitt inre. En del saker tänker jag inte på. En del andra saker blir jag påmind om. Tanken som slår kan kännas mer än annat. Fast oftast är det som med de mesta, det är bortträngt, bortfilat på ett grymt sätt.
Mitt inre försvar har sågat, fejat och putsat för att inget ska kunna skada mig. Men det är lugnt, jag klarar mig ju, eller hur? De flesta dagar är allt som det ska. Jag funderar inte för mycket på saker. För vad spelar det för roll? Det har ju inte hjälpt hitintills. Vad hjälper? Jo att låtsas som att det är helt okej. Men det är det ju också, för det mesta.
Har aldrig velat vara den där personen som ser sig själv som ett offer. Jag ser nästan ner på såna. Varför göra så? Visst kan jag gnälla och vara allmänt bitching about nothing, men jag tycker nog inte synd om mig själv. Inte så att folk ser det iallafall.
För det ska ni veta, det tycker ingen om. Inte ens de som är såna, tror jag. Ignorance is bliss, indeed. Inte för att jag kan förstå hur folk utan självinsikt fungerar. jag menar, jag är självinsikten själv. Kan vartenda fel och misstag jag gjort och gör inte om det igen. Här har ni en som lär av sina misstag.
Bra eller dåligt? Tjaaa…
