Åh, en sån kväll. Fastnade framför en film som frambragte en massa känslor och tankar. Gav intryck som skrämde och värmde på samma gång. En liten pojke, så liten, men ändå så insiktsfull, så hemskt. När man är så liten ska man inte veta såna saker. Filmen jag pratar om är Timmarna. En film som jag avfärdat som djup och långtråkig. Vilket även var vad jag tänkte då jag först började titta på den. Men på något sätt så fastnade jag. Vet inte om det var stämningen, musiken eller karaktärerna som trollband mig. Måste ha varit en kombination. Sällan har en film berört mig på det sättet. Det var inga stora känslostormar eller så, utan mer ett slags obehag blandat med stor sorg. De teman som genomsyrade hela filmen var homosexualitet, självmordstankar och just känslan av att något är så fel att inget kan någonsin göra det bättre. På slutet utblandades det med en strimma hopp. Väldigt bra agerande.
Hamnade sen framför ännu en film som liksom skakade om mig. The center of the world, med Peter Saarsgard som även var med i Jarhead. Den filmen var lite speciell. Handlade om ensamhet och hur pengar kan köpa en sällskap. Var lite lätt småtragisk men ändå så gripande på något sätt. Jag satt mest och väntade på att det som antyddes hela tiden skulle ske, men det gjorde det inte riktigt. Helt klart sevärd film iallafall. Båda två var på SVT, så big up till dem.
Fler såna filmer.
Andra bloggar om: Svårmod, Peter Saarsgard, Timmarna, Självmord, Homosexualitet, Film
