”You know, Andy, don’t feel sorry about forgetting feel sorry for yourself. There’s a whole world happening and you’re just asleep. Sometimes it scares me so much to think what it would take to wake you up.”
Så fort jag hörde detta så visste jag att det var mig det handlade om. Inte så mycket för att jag glömmer saker utan för att jag lever på ett sätt som jag inte vill leva på. Det finns så många saker som jag missar. Alltför många saker som jag inte ens längre längtar efter. Jag ser ingen lösning på det hela heller. Jag ser bara problemen och det är inte mycket som är rätt.
Jag vill inte veta vad som skulle krävas för att jag ska vakna heller.
Så många ord som varit tankar.
