Gnällbloggen kanske jag ska döpa om denna blogg till idag. Känner mig föga inspirerad eller unik. Mina tankar kring bloggen är låga. Jag är en bekräftelsejunkie och jag får ingen här. Jag vill ha respons på något.
Det är nästan så illa att jag undrar varför jag skriver, det är liksom så att jag måste tvinga mig själv att skriva. Det tar emot. För jag har ju egentligen inget att skriva om. Livet på den här sidan om verkligheten är rätt intetsägande.
För att känna något, uppleva något, måste man göra misstag, sådana som alla andra gör varje dag, men som jag undviker med alla knep i boken. Strula till saker och ha problem, riktiga problem, det är inte min grej tydligen.
Jag bara glider på utan några större hinder på vägen. Hur lyckas alla andra vara så struliga och fucka till det? Jag vet inte. Hur gör man, någon som vill visa eller berätta?
Mina självskydd är för bra helt enkelt. Inget kan nå mig, eller beröra mig personligen. Jag undviker allt som jag vet kan strula till det. Känslor, konflikter, människor.
Detta är höjden av löjlighet, här sitter jag och gnäller över att jag har ett relativt problemfritt liv, liksom. Men är det att leva, undrar jag då?
All problems are opportunities in disguise, indeed.
Andra bloggar om: problem, självskydd, leva, känslor
“Jag bara glider på utan några större hinder på vägen. Hur lyckas alla andra vara så struliga och fucka till det? Jag vet inte. Hur gör man, någon som vill visa eller berätta? ”
Jag undrar snarare hur det är möjligt att människor som fuckar till allt för andra och är struliga inte får några hinder ivägen utan snarare är hinder för Andra? Eller de som aldrig får konsekvenser trots att de gör fel? Hur gör man för att undvika människor som är vägbulor? Ja det undrar i alla fall jag. Säg inte att du gnäller om att du inte strular/fuckar till det? Jag måste vara för trött för att detta skulle vara fallet..
Klart jag skulle göra det med. Går ju inte att vara nöjd heller. Det är nog inget att sträva efter egentligen med tanke på vad för skada man gör. Men nån gång vill man ju känna att man lever med.