Månad: maj 2009

Det är visst farligt att träna, låt oss säga såhär min vänstra arms armveckssena, den som gör att man kan böja armen, vi kan säga såhär, jag kan inte böja armen. Helt underbart skumt måste jag säga. Är allmänt mör i övrigt. Men det går i alla fall att leva med.

I övrigt har förtidsröstandet ökat inför kommande EU-parlamentsval. Hur bra som helst, man kan ju alltid hoppas att detta betyder ett ökat valdeltagande i hela valet. Sj’lv ska jag kanske rösta idag.. Måste fundera lite till bara. Inget lätt val alltså.

Efter gårdagens förgäves raggande efter folk som kan jobba på sommarfesten så var jag rätt trött och less. Då brukar vissa tankar och känslor uppträda. Visst, jag vet att det inte hjälper att gnälla över saker, men jag kom till en del insikter som jag vill få ner. Orkade inte gå upp ur sängen för att skriva ner de fantastiska saker jag tänkte, ska se om jag lyckas komma ihåg det nu.

Hela tonårstiden sprang jag runt och blev kär i en massa tjejer, jag var villig att göra nästan vad som helst för att få ge bort mitt hjärta till nästan vilket pris som helst, detta innebar en hel del förnedring och att jag blev offentligt häcklad och fick även se mina tonårskänslor smulade till ingenting av sagda tjejer. Behöver jag nämna att ingen var speciellt intresserad tillbaka?

När jag var runt 20 år så hände det så något, tjejerna började bli intresserade av mig för en gångs skull. Sen kom då den första kärleken som var besvarad. Det var ett omvälvande år då jag utvecklades på ett plan som jag nog inte riktigt gjort tidigare, på det känslomässiga planet. Att vara i en relation gjorde mig gott. Även om jag kanske inte var klockren alla dagar.

När det så blev ohållbart och tog slut, i en långdragen process så tog jag det nog väldigt hårt. För efter detta har jag inte haft förmågan att ge bort mitt hjärta igen. Eller ge och ge, jag vet inte om jag någonsin lyckats komma så långt. Det jag vet är att det är en stor skillnad på nu och för 15 år sen. Vad hände med den killen som gjorde nästan vad som helst för att bli kär och trånade i månader över tjejer. Blev han vuxen och förstod att världen inte funkar så?

Eller blev han bara riktigt jävla feg och rädd för att åter bli sårad? Det är synd om så är fallet, vilket jag egentligen vet att det är. Men samtidigt så finns inte den förmåga att lita på sig själv eller andra när det kommer till känslorna. Jag förblir ensam. Mycket pga. saker som hänt och min oförmåga att skapa bestående relationer. På ett djupare plan. Det må låta klyschigt och flummigt, men jag njuter knappast av läget.

Jag är sjukt jävla ensam. Det märks när jag kommer hem. Det som är värst är nog att jag nöjer mig med det. Jag vet liksom inte hur man gör något annat, jag är van vid det. Jag har absolut inte några problem att vara social i sådana sammanhang, jag är nästan för bra på det. Så bra att ingen märker något. Det är ju ingen som tänker att den där killen är ensam, han är ju så social och känner typ alla. Kanske finns en anledning till det med. Eller så är det helt uppenbart, vad vet jag?

Nu ska jag iväg och få plugg gjort.

Sitter hemma ombytt och klar, sånär på ett linne och vet inte vad jag ska göra, har ingen förfest jag hinner gå på och jag vet som sagt inte vad jag ska göra. Åkte ut och rullade ner till Lögarängen, men det var lika folktomt som det var mulet. Kom en regnskur när jag var på väg hem.

40 minuter blev nästan 5 km rullande, så dagens träning är avklarad. Ska självklart dansa röven av mig ikväll med. Men det får väl räknas ändå. Nu skiner solen, så de som ska på märkesbytardagen och terasspremiären får fint. Vi får väl se med det omväxlande vädret hur det blir.

Fåfänghetsvarning!

Såg mig i spegeln med ett plagg jag skulle prova tidigare idag och jag gillade INTE vad jag såg. Magen stod ut och mina bröstmuskler börjar bli saggiga. Särskilt runt bröstvårtorna. Skitfult. Jag måste verkligen lägga manken till för att komma i bättre form, för påverkas det jag har på mig av min kroppsform så börjar det bli illa. Så kan jag inte ha det.

Ska på medelpass ikväll och även om det kommer kännas sjukt mycket i hela kroppen så är det dags nu. Att börja ta bättre hand om kroppen. Har inte riktigt orkat under merparten av året, men nu är det dags. Ska inte känna efter så förbanat och gnälla över smärtor här och där. Då kommer man ingen vart. No pain no gain!

Jag vet att det går att komma i bra form och att det krävs en jävla massa jobb. Dags att få igång kroppen. Har även bokat in mig på ett till pass på yogan nu på söndag. Ska även försöka dra ner på alkoholintaget, eftersom det förmodligen är en av bovarna. Även mat vid regelbundna tider hjälper.

Dagen då Stockholm Maraton går av stapeln ska det bli sommarvärme, känns ganska passande då Stora sommarfesten på Kåren är då. Har alltid varit fint väder senaste åren, så det vore ju synd om det regnade i år. Kåren behöver de kosingarna. Vore toppen om året kunde avslutas med ett kalas utan dess like. Då behöver vädergudarna vara på vår sida.

Det är de ju inte direkt nu, det verkar som att det ska börja regna snart igen. Då får jag väl sitta här hemma och pilla med allsköns saker. Har bland att upptäckt orsaken till att det inte varit någon som kommenterat på flera månader. Det var en plugin som störde ut kommentarsfunktionen på något sätt. Efter lite felsökning så har jag nu inaktiverat den onödiga pluginen.

Så nu är det fritt fram att kommenteras!

Efter schlager, Stockholm och bokhyllemontering kommer en ny vecka med nya tag. Känns som att jag mest sitter och återberättar vad jag gör här. Men ibland blir det så. Tror minsann jag upplever lite söndagsångest. Frågan är varför. Men det är väl bara att inse att livet flyger fram och att känslan av att inte riktigt hinna med finns där.

Dags för den där sömnen så att karusellen kan snurra vidare imorgon. Kan ju inte sitta här och tro att jag kan skjuta upp det som komma skall. Ska dock koncentrera mig på en sak i taget imorgon, inte springa runt och tro att jag ska lägga näsan i blöt.

Oj hoppsan, råkade jag just boka in mig själv på ett yogapass på 75 minuter på tisdag klockan 19.15, var banne mig på tiden. Friskis here I come. Kan behöva lite vara i mitt liv. Fokusera och koncentrera.

Tanken var att jag skulle lägga mig tidigt och slippa tröttheten jag upplevt idag, men det blir inget med det tydligen. Måste bara dra en parallell jag tänkte lite runt idag. Vart har man sin styrka, i sig själva eller i andra? Är det ens en styrka att vara stark ensam? Är det inte egentligen en överlevarstrategi? Lätt att ge råd till andra, men svårt att följa dem själv? Ja, lite sådär kanske. För även om jag vet att jag hela tiden vara överlever, för det är vad jag lärt mig av mitt liv, så vill jag börja leva.

På många sätt har jag ett fullt liv, sen finns det små saker som inte funkar. Precis som Ted i HIMYM så är jag sådär äckligt hopplöst romantisk, men till skillnad från honom så gör jag inget åt det.

Nej, får inte fram det jag ville få fram, går och sover istället, ska ju för fan på sån där beteendevetardag imorgon.