Vad jag gör och inte gör? Att jag tycker som jag gör, att jag gör som JAG gör? Jag kan inte klättra hela vägen. Inte själv. Inte hela vägen. Kommer nog alltid ta avstånd, försvara mig automatiskt. Det liksom sitter längs med ryggraden. Kan ju inte bara slita ut den och dra bort det dåliga och sen stoppa in ryggraden igen. För att sedan gå med rak rygg, stolt blick och ta an världen.
Ska man visualisera sig själv som en helt annan person, försöka föreställa sig att man är som en ”normalt” fungerande människa. Ta sig an situationer som är smått oberörda i en slags demoversion. Inte på riktigt utan på låtsas. Vet inte det jag, skulle det fungera. Måla upp scenarier, skriva ihop en novell där jag har huvudrollen.
Se mig själv göra saker jag inte gör. Fast inte på riktigt ändå. Få utgången att bli positiv. Inte negativ som jag jämt föreställer mig. För jag vet ju redan hur det slutar innan jag ens försökt. Jag har försatt mig i en situation som mest liknar en självuppfyllande profetia, fast jag kommer aldrig så långt, jag ger upp innan startskottet ljudit.
Sen har vi min tendens att vara mer eller mindre avtrubbad från allt känsloliv. Bli arg, vadå? Hur blir man det? Och när man blir det, ska man helst svälja allt så fort det bara går och försöka undvika konflikter för de är livsfarliga. Man KAN dö!
Det går ju ut över allt annat känsloliv. Jag kan till och med känna det fysiskt. Många måste ha kramar och annan fysisk närhet, jag klarar mig bra utan, utan att blinka. Vadå behov? Jag är en avstängd person, behöver inget sånt. Är ju mest besvärligt, eller hur? 🙂 Eller hur!
Ta hand om sig själv då? Neeej, det är jobbigt och träna är jobbigt och allt annat det är nog jobbigt det med. Fan vad jobbigt det ska vara. Kan man se saker som är positiva kanske? Ja, för jag gör ju sånt med, ibland tror jag nog.. Men det verkar inte räknas i min bok av nån anledning.
Tillbaka till det fysiska. Kan känna hur jag släpper på kontrollen över mina känslor ibland. Det är som att hålla tillbaka en flod bakom en damm. Oftast fungerar det på rutin, det liksom bara funkar. Ibland släpper jag fram en tår eller två. Mest i min ensamhet, för gråta bland folk går inte. Sen när jag blir frustrerad, alltså sur eller nästan arg, (för jag blir faktiskt inte arg) kan jag känna hur temperaturen i vattnet bakom dammvallen kokar till lite. Har låtit det rinna över lite ibland, men det har kanske hänt 10 gånger de senaste 10 åren.
Så var det med det. Nu måste jag sova. Har en underbar dag med arbete för 5 personer att utföra på 2,5. Låter spännande va? Nejmen, vi tar det vi hinner, tänker inte jobba ihjäl oss. Så är det med det.
