Jag har alltid varit en romantiker, gråtit till fjolliga kärleksfilmer, sagt AAAWH vid rätt tillfällen och köpt hela grejen. Längtat och trängtat tills den dagen då jag får uppleva det där. Sen en dag trodde jag att jag funnit det, allt var liksom underbart. Men ändå uppskattade jag inte det jag hade fullt ut. Och på nåt sätt gled det ut i sanden. Kommer nog aldrig förstå vad som hände.
Har efter det sökt med ficklampa och letat under varje sten och i varje bar efter något som liknar det jag upplevde den där gången. För varje gång jag har funnit något jag trott kunde vara något har det gått fel och blivit fel. Nästa gång, nästa dag, en dag till. Nu kanske? Till slut sa hjärtat ifrån. Det sa att det är ingen idé. Jag höll med.
Nu har det gått så långt att jag tvivlar på att kärlek ens är på riktigt. Visst klart det finns något som folk kallar kärlek, men är det verkligen det alla säger att det är? Är det som det vi ser på filmer? Ett högre tillstånd, ett djupt samförstånd mellan två själar. Inget kan krossa oss om vi är tillsammans. Det har gått så långt att jag slutat tänka så. Jag tvivlar å det högsta. Det är bara instinkt och bedrägeri. Vart fick vi allt detta ifrån? Behövde vi verkligen hitta på allt dravel för att rättfärdiga vår natur?
Varför sitter jag då och sörjer det jag inte längre tror på. Kanske för att jag hade hoppats på något. Något som kunde göra livet mer än det är. Jag vet inte ens om jag tror mig själv. Men någonstans måste dessa tankar komma ifrån. Kanske är det Håkans fel.
”Och vem tror på evig kärlek
Ja, vem tror på den nuHur kan dom tro på evig kärlek
Hur kan dom tro på den nu”