Ett litet inlägg innan kvällen är slut och så även helgen.
Förutom att jag varit aktiv på länsstämma och på After work så har jag spenderat en del kvalitetstid med mig själv. Som så många gånger förr. Sett ikapp serier, pillat med dator osv. Men även funderat lite på djupare saker. Som jag gör då och då. Vad handlade det om då? Jo, det gamla vanliga, om känslor och om kärlek och hur mitt liv tycks vara helt tomt på dessa.
Inte sån där familjekärlek, det finns ju där. Jag pratar ju om den andra sorten som jag varit utan i ca 10 år, om vi nu inte räknar med de jag dejtat men inte vågat/kunnat släppa nära inpå. Det är ju så jävla komplicerat. Läste nånstans idag att man ska förändra något om det man gör inte fungerar. Låter vettigt som fan och så, men jag vet nog inte hur man gör det?
Jag tycks göra samma fel varje gång jag kommer i närheten av något som skulle kunna bli något mer. Finns säkert förklaringar på flera olika plan som kan förklara vad jag gör fel och varför, men det hjälper inte mig. Jag är liksom fast i något slags träsk bestående av förnekelse, dålig självkänsla, tvivel och fram för allt en känsla av att inte kunna lita på sig själv i sammanhanget kärlek.
Jag vet inte vad jag känner och vad som är okej eller hur jag ska förmedla vad jag nu eventuellt skulle kunna känna för någon.
Det var därför jag idag svarade på frågan vad jag är mest rädd för med att säga att jag skulle vara så pass fucked up att jag aldrig någonsin kommer kunna släppa in någon i mitt hjärta igen. Jag som aldrig skulle sluta tro på kärlek har blivit den som gett upp. Och det hände inte igår eller ens för 5 år sen, tror fan det hände ännu längre bak i tiden.
De tjejer som jag mött sen dess har väl inte riktigt haft någon chans att komma nära, eftersom jag satt spärrar i vägen. Mentala blockeringar som fuckar till det varje gång jag försöker. Jag blir ett analyserande vrak som typ tuggar sönder alla chanser till ett förhållande genom mitt konstiga beteende.
Och det är nog inte helt lätt att förhålla sig till det som sker om man inte förstår och kan prata om sakerna när de sker. I efterhand så är det ju inte allt för svårt för mig att se dessa mönster och konstatera att jag varit den som omöjliggjort det hela.
Nu är frågan, vart fan vänder jag mig för att kunna få bukt på detta? Känns som att ett smärre mirakel behövs för att jag någonsin ska kunna finna någon som kan smälla till mig på käften och få mig på rätsida igen. Att hitta rätt person, känns lite hopplöst. För jag vet inte hur denna person skulle se ut eller vara eller något alls.
Samtidigt känner jag att fan sluta vara så jävla komplicerad och svår och bara gör. Jag vet inte om det förflutna fått mig att fastna och att det faktum att jag gett upp får mig att gå i samma gamla spår. Hur kan en första kärlek som fick mig att blomma lämna mig lika vissen som en öken 10 år senare liksom?
Det är ju inte personen eller hur det slutade utan att det slutade som förstört mig. Varför få mig att blomma ut och må bra för att sedan bara försvinna och ge mig en massa jävla skit. Jävla liv.
I just don’t know.
Till slut så vill jag bara vädja till någon att hjälpa mig, älska mig, gör något!
Men jag vet inte om det är rätt väg. Så länge fortsätter jag vidare och ser vad livet kastar åt mig. Genom svårigheter mot stjärnorna som texten på mitt bröst säger..
Kanske får skit för att jag öppnar mig såhär, men det är ett val jag gör. Är ju inte direkt som att det är något jag pratar med någon om så. Jag kan leva med det. Och med denna förvirrade text av en lika förvirrad man så lämnar jag er och säger godnatt.
Hm, jag vet nog en i Stockholm du borde prata med, Hör av av dig så ska jag berätta mer.