Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
…
I wake from the sound.
Of a far away thunder.
Wondering why..
This secret in your heart.
Why don’t you let me share your thoughts.
Something strange is going on.
Maybe something you’ve gone through
So often sadness in your eyes.
I don’t know what to do, I don’t know what to do…
Do you always have to be alone?
Just by yourself, just you alone?
Why don’t you let me in…?
Do you always have to go away..?
So far away, so far away
Why can’t you stay?
How am I supposed to help you?
In your silent desertland…
I don’t know what to do, I don’t know what to do..
…
Mina tankar kretsar och snurrar fram och tillbaka mellan dessa två sätt att se på saker och ting. Tror inte jag ska eller behöver säga mer. Å ena sidan känner jag som ena texten å andra som den andra.. å tredje på nåt annat sätt…som inte alls har med låttexter att göra.
”Hör du mig, hör du mig, kan du höra mig? Allt vi sagt allt vi gjort blev en sång för dig”
Det finns mycket som gör ont. Som är läskigt, farligt och framkallar ångest. Det tillhör livet. Jag tycker inte att man ska behöva gömma att man har sånt inom sig. Den som inte vill se eller höra andras smärta kan blunda, men jag tror jag klarar det. Det är värre att inse sin egen smärta för sig själv och kanske tycker man att det är jobbigt. En del tror inte att andra vill se deras mörkare sidor, de spelar ett spel för den sakens skull. Gör inte det. Om du vill ha uppskattning, äkta uppskattning, så måste folk veta vem hela du är, inte de delar som du väljer att visa. Välj nån du litar på, fråga hur de ser dig, sen kan du börja med nåt litet. Kanske inte allt på en gång. Människan kan inte hantera hur mkt som helst. Men absolut så ska man kunna visa även mindre trevliga sidor. Och tro mig, en hel del har nog redan sett den del av dig du försöker dölja, det finns de som ser men inte talar. Kanske för att de inte tycker att du är redo eller att de är redo att säga det dem har sett till dig. Smärta tillhör livet, det är du som väljer vad som händer då den kommer. Lär dig nåt, eller gå under..eller var ett vandrande spöke som inte känner nåt. Upp till dig. Alla hanterar livet olika. Genom glädje, smärta, sorg och lycka…så är vi bara mänskliga. Glöm inte det. Om problemen hopar sig…låt dem inte överväldiga dig, ta det sak för sak, så löser det mesta sig. Visst kommer du alltid ha problem av en sort eller annan, men det går att må bra, bara du vill.
Var aldrig rädd för att vara ensam, för det kommer du ändå vara nån gång i livet. Det tillhör det också. Lär dig att trivas med ditt eget sällskap istället och bygg upp din trygghet på dig själv, inte på att andra ska vara där. Du är den enda du alltid kan lita, vilket inte betyder att man inte kan lita på andra. Men i slutändan så är den enda du har, dig själv.
Det kan vara svårt att inse detta för de som mår såpass dåligt att de inte kan se nåt ljus. Men tro mig, jag lovar, det blir alltid bättre, om du vill…
Var inte så förbannat rädda!! *hytta åt sig själv och sina medmänniskor*
”If I could reach the stars, I’d give them all to you…”
KRAM!
