Att be någon om hjälp, att erkänna att man inte klarar något, kan vara svårt. Särskilt om man hela livet fått höra hur stark man är. Jag har aldrig tänkt i dem banorna. Men det slog mig häromdagen att det kanske har ett samband. Jag vet att ingen menade att säga så i syfte att göra mig okapabel att be om hjälp, men på något sätt har det blivit så. Det tillsammans med min ovilja att vara till för mycket besvär eller min hänsyn för andra, har gjort att jag inte riktigt fått hjälp som jag kanske behövt.
Nu har jag i alla fall börjat be om hjälp. Och visst tar det emot. Det är ju inte som att jag har några riktiga problem liksom. Konkreta problem som man kan ta på. Det är mest i min skalle det sitter. Skickade iväg ett mail till en av kuratorerna på studenthälsan, om att jag vill ses och prata. Sen får vi se vart det bär. Det är en start. Den här gången ska jag inte nöja mig med att må bättre för stunden. Den här gången ska det ske riktiga förändringar.
För det här fungerar verkligen inte i längden.
