Alla bär vi på hemligheter som vi helst ser att ingen visste. Jag har mina saker och ni har era. Som vi inte gärna pratar om, eller erkänner för andra. Det kan vara rädsla, ovilja eller nåt som gör att man inte vill dela detta med nån annan. Oftast är det en kombination. Hur skulle världen se ut om ingen hade några hemligheter alls? Skulle den bli tråkigare? Hemligheter döljer sig på de mest oväntade ställen, de är ofta inte så värst hemliga heller, bara nåt man väljer att inte prata om. Sen finns det hemligheter man tror ingen vet om, fast det som är hemligt är rätt självklart för de i ens omgivning. man tror att ingen vet ens hemlighet, fast de gör det. Sen finns det dem som upptäcker att en annan person vill hålla nåt hemligt, något som man upptäckt, så man håller tyst om det. Man förvarar den hemlighet man upptäckt för sig själv, man låter den förbli hemlig. Finns hemska hemligheter och så finns det underbara hemligheter. De finns i alla former och skapelser. Vad är den största hemligheten av dem alla då? Antagligen det ingen alls vet eller har någon aning om.
Då är det hemligt värre. Nu har jag flummat klart runt hemligheter.
Just nu är jag nog rätt uttråkad. Sitter mest pch gör ingenting här hemma. Dammsög förut, och försökte sätta ihop en dator, men som vanligt är det en massa sladdar som ska sitta gud vet var… Imorgon ska jag ner på stan och fixa ett ärende åt syrran. Sen hem till henne och fira hennes son som fyller 10 år. Skönt med lite socialt liv. Fast det har sett rätt bra ut på sistone. Funderar på att dra ihop en kortkväll här hemma, med mat och sånt. Vore trevligt. Ska se om det finns nåt intresse för sånt bara. Annars blir det ju rätt tråkigt. Ska kanske laga mat nu, så man får nån näring i sig.
Fortsätter pladdra här senare då.
Sådär nu har jag lagat mat och diskat. Medans jag höll på med det funderade jag en hel del på livet och hur vi lever i dagens samhälle. Vi strävar efter lycka, framgång och välmående. Vi vill ha roligt och trivas med tillvaron hela tiden. Självklart inser vi att detta inte är möjligt, det här med att vara glad och trygg med sin tillvaro, varenda vaken stund. Men vi vill iaf ha det så bra som det bara går. Och jag inser att jämförelsevis så har vi det bra. Vi i i-länderna. Vi är bra på att klaga dock, vi blir deprimerade och uttråkade. Klagar så fort vi inte når upp till den livsstatus vi vill ha. Vi har ofta medlen att göra nåt åt det vi är missnöjda med och kommer allt som oftast lyckas med att förändra detta.
Men om vi ser till folk som lever enklare mindre teknologiskt avancerade liv, är de mkt mer olyckliga än vi? Beroende på hur läget är i deras närområde så kan vi se att de är ganska tillfreds med sina liv, med undantag de som lever i skräck, krig eller under andra missgynnade förhållanden. Jag ska inte hyckla och säga att jag inte är glad att jag bor där jag bor, men ibland undrar jag om vi inte har det lite för bra..
Med alla bekvämligheter och medel som finns att tillstå så tror jag vi har tappat nåt rätt väsentligt på vägen. Oss själva och vår strävan att göra tillvaron bättre. Då kan man ju undra över vad definitionen på en bättre tillvaro betyder i detta sammanhang. Det är inte att ha så mycket pengar som möjligt. Inte heller att ha en häftig sportbil, vara känd och berömd, eller att ha en snygg partner. För dessa saker är meningslösa i den stora bilden.
Jag säger inte att alla ska ha storslagna planer på att förbättra världen. Men jag tror att såna syften får människor att växa. Tror att det behövs mer sånt. Mer uppoffring för andra. Mer visioner. Vi behöver ha nåt att kämpa för, nåt som väcker oss ur våra desillusionerade, apatiska liv. Jobba, konsumera, äta, supa och ironisera över tillvaron.
Självklart finns det dem som har något de brinner för. Men alltför många bara är. Det är lätt att bli cynisk utan en bra anledning att glöda. Man lever på att trycka ner andra och se ner på de som försöker. Det förstör andras glöd. Tär också på den som gör det. I-landsproblem. Måhända.
