Kan inte påstå att jag är sådär jävla överlycklig just för tillfället. Känner att jag liksom tar avstånd och är tillbakadragen till en viss grad. Att börja tänka på att jag är ensam kanske inte var det bästa draget. Men å andra sidan så är det en social konstruktion att vara ensam. En definition på ett tillstånd som vi alla upplever mer eller mindre.
Vissa talar om självvald och andra om ofrivillig ensamhet. Och visst känner jag igen mig i båda två. Det är balansen mellan de båda som jag har problem med. Jag tenderar att gå in i någon slags spiral av självvald ensamhet som övergår till ofrivillig som jag inte kommer ur.
En dag som denna är det dock bra, då jag behöver koncentrera mig på skolan. Har haft problem att prioritera rätt och fokusera på det jag är här för egentligen. Att skriva en fantastisk uppsats om något som jag är intresserad av och kan tänka mig att arbeta med även i framtiden, vilket inte är det lättaste.
Just nu försöker jag i alla fall att beta av distraherande faktorer. Som en seminarieuppgift som ska in från förra kursen. men det är bara att skriva på så jag har det avklarat. Sen ska jag börja koncentrera mig på inlämningsupggifterna till metoddelen. Fast det finns en hel del som kommer distrahera mig närmaste veckorna.
Sjöslaget, jobba på kåren, utbildning för kåren, kårfum osv. Men det som känns mest jobbigt är väl att vi ska vara två och två i vissa av uppgifterna, men jag har ingen att leka med 🙁
Ensam åter igen.