Perioder av funderingar och oundvikliga knutar och piruetter i mina tankegångar ger mig inga svar, bara fler frågor. Att isolera sig och sitta hemma ensam i två dygn. Att uppmärksamma det som alla andra har och jag inte har. Giftermål, barn och gemenskap. Inte alla andra, men till synes alla andra.
Det ploppar upp påminnelser varje dag. Ett barn som kommit till jorden, tre-fyra till som kommer inom ett antal veckor. Facebook är som ett stort jävla gytter av giftermål och barn och jag är sjukt jävla avis. Tror jag i alla fall. För hur vet jag vad jag vill?
Jag unnar alla det, utan tvekan, men JAG då? Strävan efter att slippa vara JAG JAG JAG finns någonstans i bakgrunden. När det blir VI finns inte alls. Känns som att stå i gympasalen och vänta på att bli vald sist, men när är det? Blir jag vald över huvud taget?
Jag vet att jag bara är 33 år och att allt kan hända, men ibland så är det tungt att vandra ensam, så är det bara. Jag har jobbat hårt på att distrahera mig genom åren, men det går liksom inte att bortse ifrån. Jag ÄR ensam. Det finns ingen att beskylla för det. Bara mig själv kanske, men vad hjälper det?
